Torbjörn Lindahl

Född i Jämtland 1953 växte Torbjörn Lindahl upp i ett kristet lärarhem där psalmboken sjöngs flitigt och husandakten var självklar. När familjen flyttade till Luleå 1962 började ett nytt kapitel som så småningom skulle leda honom in i prästyrket. Efter studier i Uppsala och andlig förankring i laestadianska sammanhang prästvigdes han 1979 och fick sin första tjänst i Nederluleå. Därifrån följde en lång tjänstgöring inom Svenska kyrkan, framför allt i Luleås olika stadsdelar.

Redan tidigt stod det klart att Torbjörn hade ett öga för både liturgisk ordning och själavård. Men det var också kontakten med människor – unga som gamla – som drev honom. På Porsön, i Hertsön och på Örnäset byggde han församling där få andra hade orken. Och när stroke och pension senare satte käppar i hjulet, bytte han inte väg – han tog bara rollatorn och bloggade vidare.

En personlig tro med djupa rötter

Torbjörn Lindahl beskriver sin tro som både uppfostrad och omvänd. Han har kallat det en ”Y-omvändelse” – ett inre val mellan egenrättfärdighet och Kristus, särskilt viktigt för dem som vuxit upp i kyrkliga hem. Det som präglat honom mest är mötet med den laestadianska själavårdstraditionen, där syndernas förlåtelse förmedlas i vardagens samtal, inte bara från predikstolen.

På bloggen berättar han ofta om vikten av liturgi och sakrament, men också om det innerligt personliga i tron. För Torbjörn är det inte frågan om hur mycket du tror, utan vem du tror på. Det är i mötet med Jesus – i nattvarden, i bikten, i förkunnelsen – som tron bär.

Frimodig kyrka och det kyrkopolitiska engagemanget

Torbjörn Lindahl har aldrig varit rädd för att ta ställning. När han inte längre kunde stå bakom utvecklingen i Svenska kyrkan valde han att ansluta sig till Missionsprovinsen, och han har länge varit aktiv i Frimodig kyrka. I hans texter, liksom i hans person, samsas kompromisslös teologisk övertygelse med en vänlig och ödmjuk framtoning.

Han har fått uppleva både uppskattning och kritik för sina hållningar, inte minst i ämbetsfrågan. Men även de som inte håller med honom brukar erkänna: Torbjörn är svår att vara arg på. Det går liksom inte att bli upprörd på en pensionär som predikar om Jesus med värme, cyklar med rollator och citerar åsnan från Karlssons klister.

Bloggen som blivit ett nav för tro och liv

Torbjörn Lindahl driver sedan många år tillbaka en egen blogg – eller som han själv uttrycker det: en plats för ”skämtsamma allvarligheter”. Den är en guldgruva av vardagliga betraktelser, personliga reflektioner och kyrkliga analyser. I bloggen varvas berättelser om bönhus, gravar och gudstjänster med hockeyreferat, korta teologiska utläggningar och anekdoter från Luleås gator.

Det är inte ovanligt att ett blogginlägg börjar med en kommentar om vädret, fortsätter med en fundering kring rättfärdiggörelse och slutar med ett möte på stan med en hemtjänstcyklist. Ibland är inläggen poetiska, ibland gnälliga, ibland förkunnande – men alltid personliga.

Ett typiskt blogginlägg från Torbjörn kan handla om:

• En lång söndagspromenad mellan kyrkan och bönhuset
• Ett oväntat möte med en tidigare konfirmand eller med en psalmvers
• En reflektion kring hur många minuter det egentligen ska ta att gå mellan Örnäset och stan
• Hur han lyckas ta sig hem själv trots att hemtjänsten är orolig

Relationer, roller och rollator

En röd tråd i både blogg och liv är relationer. Till kollegan Mats, som ofta dyker upp i blogginläggen som medpredikant, söndagsvärderare och bilförare. Till barn och barnbarn, grannar, församlingsbor och trogna bloggläsare. Och till människor han möter i vardagen – som när en okänd man på cykel erbjuder skjuts eftersom ”brukare ibland försvinner”.

När Torbjörn själv skämtar om att han inte längre kan åka motorcykel efter stroken, utan måste rulla fram med rollator, så gör han det med både självdistans och värme. Det är just den tonen som gör att bloggen blivit så uppskattad.

Och även om han ibland beklagar sin kroppsliga trötthet eller funderar på livets skörhet, så återkommer alltid glädjen i de små tingen: att få höra en god predikan, att sjunga en psalmvers vid en grav, att dricka kaffe i en Luleå Hockey-mugg.

En kyrka i förändring och en präst som står fast

Torbjörn Lindahl är inte bara en lokalprofil. Han har blivit en röst för många som söker djupare förankring i kyrkans tro och liv. I en tid där Svenska kyrkan enligt honom själv blivit allt mer sekulariserad, står han fast i sin övertygelse om att det är kring Ordet och Sakramenten en verklig församling formas.

När han skriver om sina möten med Missionsprovinsen, OAS-rörelsen eller laestadianska sammanhang, gör han det med både respekt och prövande blick. Han är aldrig naiv – men han är alltid hoppfull. Och han är tydlig med vad som enligt honom är det viktigaste: att bli bevarad i tron på Jesus Kristus.

I sista änden handlar det om detta: du måste själv ta ställning. Du kan inte luta dig tillbaka på barndomsminnen, eller andras tro. Du måste göra valet. Det gäller både i liv och död, och kanske även när du läser ett blogginlägg från Torbjörn Lindahl.

Och just därför avslutar vi med det som också avslutar många av hans inlägg: ett enkelt konstaterande, en blinkning, en vink. Torbjörn är hemma. Och du behöver inte oroa dig. Du kan läsa mer – på Torbjörn Lindahl blogg.