Tänk dig en bägare som inte bara rymmer vin, utan även evigt liv, andlig upplysning och hela mänsklighetens hopp. Den heliga bägaren – också känd som den heliga Graalen – har sedan medeltiden varit föremål för legender, jakter, mysterier och mytologi. Den dyker upp i berättelser om riddare, i kyrkliga traditioner, i populärkultur och i konspirationsteorier. Och ja – det sägs till och med att du kan se den i verkligheten i ett kapell i Spanien.
Vad är egentligen den heliga bägaren?
Den heliga bägaren beskrivs i grunden som den kalk Jesus använde under den sista måltiden. Det var i denna bägare han delade vin med lärjungarna – symbolen för sitt blod. Vissa traditioner säger också att bägaren användes för att samla upp hans blod efter korsfästelsen. Den tros vara fylld av gudomlig kraft, och de som söker den gör det inte bara för att hitta en relik, utan för att finna mening, sanning och kanske till och med odödlighet.
Två traditioner – två heliga bärare
Legenderna om vad som hände med bägaren efter Jesu död är många, men två av dem sticker ut. Den ena berättar att Josef av Arimatea, som enligt Bibeln fick ta ner Jesus från korset, samlade upp hans blod i bägaren och tog med sig den till England. Där ska han ha gömt den i Glastonbury, på den mytomspunna kullen Glastonbury Tor.
Den andra traditionen pekar i stället mot Spanien. Här finns det en bägare av mörkröd agat i Valencias katedral, som Vatikanen har godkänt som den äkta. Ovandelen anses vara från Palestina, tillverkad före vår tideräknings början. Att den verkligen skulle vara den heliga bägaren kan förstås inte bevisas – men det hindrar inte tusentals besökare från att flockas dit varje år.
Den heliga bägaren i riddarlegender och populärkultur
Under medeltiden växte legenden om bägaren till något mycket större än bara en historisk relik. Den blev en symbol för riddarnas högsta mål – att nå andlig fullkomning. I sagor om kung Arthur och riddarna kring det runda bordet återkommer jakten på bägaren som ett test av mod, dygd och tro.
Den mest kända berättelsen kommer från Chrétien de Troyes på 1100-talet, där hjälten Perceval söker efter graalen. Senare skrev den tyske poeten Wolfram von Eschenbach en egen version – Parzival – som inspirerade Richard Wagners opera Parsifal. I dessa berättelser är det inte tillräckligt att bara hitta bägaren – du måste också vara värdig den.
Även i modern tid dyker graalen upp gång på gång. Från Indiana Jones och det sista korståget till Da Vinci-koden och Monty Pythons galna riddare. Alla älskar en bra skattjakt, och ingen skatt är mer mystisk än den heliga bägaren.
Den heliga bägaren som symbol
Bägaren i sig är inte alltid det viktiga. I många berättelser är den heliga bägaren en symbol för något mycket större. Det kan vara renhet, nåd, gudomlig kärlek eller andlig upplysning. Att söka bägaren blir ett sätt att söka sig själv, eller en högre sanning.
I tarotkorten symboliserar esset i bägare ett överflöd av känslor, kärlek och andlighet. Vatten som flödar över från bägaren visar på en öppenhet för det undermedvetna och gudomliga.
Och i vissa moderna teorier är själva bägaren inte ens ett föremål – utan en metafor för Maria Magdalena och det så kallade ”kungliga blodet”, något som exempelvis lyfts i romanen Da Vinci-koden.
Tre olika teorier om bägarens plats
Legenderna om var den heliga bägaren finns är många, men här är tre teorier som ofta nämns:
- Glastonbury, England – Josef av Arimatea gömde bägaren i en grotta under Glastonbury Tor.
- Rom, Italien – Lärjungen Petrus tog med bägaren till Rom där den användes av påvar i flera hundra år.
- Valencia, Spanien – Diakonen Laurentius smugglade bägaren till sin hemstad Huesca, och den flyttades så småningom till Valencia där den nu visas upp.
Det finns även en fjärde teori om att Tempelriddarna flyttade bägaren från England till Spanien, för att skydda den från förföljelse.
Tempelriddare och andra väktare
Tempelherreorden, en mäktig kristen riddarorden under medeltiden, sägs ha haft i uppdrag att skydda heliga föremål – däribland den heliga bägaren. När orden förföljdes och upplöstes i början av 1300-talet, påstås det att riddarna gömde undan sina skatter i olika delar av Europa.
Enligt vissa teorier smugglades bägaren till Pyrenéerna, där den gömdes i kloster och förvarades i flera hundra år innan den hamnade i händerna på kungarna av Aragonien.
Hur bägaren fick sitt guldbelagt yttre
Den bägare som finns i Valencia idag är långt ifrån enkel till utseendet. Men det är bara ovandelen som anses vara originalet. Under 1100-talet satte man fast den i en fot av guld och dekorerade med ädelstenar, för att skydda den – och kanske också för att förvilla.
Kanske tänkte man att ingen skulle tro att en helig bägare kunde vara så påkostad, och därmed låta bli att stjäla den?
Vad säger forskningen?
Vetenskapligt kan man säga så här: ovandelen av bägaren i Valencia är gjord av mörkröd agat, ett material som var vanligt för judiska rituella kärl i Palestina omkring Jesu tid. Det gör det i alla fall möjligt att den fanns i Jerusalem år 33 e.Kr.
Men någon absolut bekräftelse finns inte. Forskare lämnar ofta frågan öppen. Tron – och berättelsen – får avgöra resten.
Vad bägaren sägs kunna göra
Legenderna kring den heliga bägaren inkluderar ofta fantastiska egenskaper. Bägaren sägs:
- Kunna ge evigt liv
- Ha helande krafter
- Frambesvärja mat och dryck
- Vara en källa till andlig visdom
Enligt vissa berättelser kommer en duva varje långfredag och lägger en oblat på bägaren, vilket återställer dess kraft. Det andliga blir konkret, och mystiken blir en årlig ritual.
Den heliga bägaren fortsätter fascinera
Du kanske aldrig själv klättrar upp på Glastonbury Tor, gräver i Pyrenéerna eller vandrar in i katedralen i Valencia. Men legenden om den heliga bägaren kommer med största sannolikhet att följa dig ändå – genom sagor, filmer, konst, drömmar och andlig längtan. Och det är kanske just därför den heliga bägaren aldrig förlorar sin kraft.
Lämna ett svar