Vad man
idag kallar den traditionella rörelsen uppstod ur den
förvirring som det senaste allmänna kyrkomötet
lämnade efter sig ifråga om den katolska kyrkans
förhållande dels till omvärlden, dels till sin egen
tradition och historia. Man måste på djupet
förstå den stämning av allmän och naiv optimism
som omgärdade månlandningen och Kennedys presidentskap
för att överhuvud kunna göra sig en
föreställning om tidsandan 1965. Just denna tidsanda är
det som på flera plan kom att spela huvudrollen vid det andra
vatikankonciliet. Just denna tidsanda är det som Johannes XXIII:s
öppninganförande vid konciliet kom att symbolisera.
För västvärlden hade efterkrigstiden - det kalla kriget
och kommunismen till trots - utvecklats till en tid av hejdlös
optimism: människan syntes förmögen till varje teknisk
erövring och därmed i mångas ögon allsmäktig.
Många katoliker delade denna - ofta omedvetna - syn och
uppfattade därför kyrkans oväntade anslutning till
tidens optimism som en befrielse. Känslan av befrielse
övergick snart i glädjeyra.
Samtidigt innebar den nya katolska inställningen något
oerhört motsägesfullt för kyrkan i stort. Dåtidens
idag obegripliga optimism var ju rotad i en oftast outtalad men desto
mera allenarådande naturalism och materialism, som teknologins
många segrar förde ut i människors vardag, vilken
därmed långsamt präglades i
naturalistisk- materialistisk rikting. Denna materialism hade kyrkan
emellertid med eftertryck bekämpat ända sedan den franska
revolutionens dagar.
Nu
upphörde plötsligt kampen och ersattes av - stundtals naivt -
samarbete med en likgiltig, ibland fientlig omvärld. Därmed
innebar det andra vatikankonciliet slutet för hela den katolska
värld, som med början under 1800-talet hade byggts upp kring
kyrkans kamp mot den moderna nationalstaten och de olika
modernistprojekten. Men just denna kamp, just denna katolska värld
var det som Rom och biskoparna ditintills hade likställt med den
katolska tron och själva det katolska livet. För det stora
flertalet var katolsk tro därför oskiljaktig från denna
kamp, oskiljaktig från denna katolska motvärld.
Den
motsägelse som uppstod sträckte sig långt ned i den
katolska själen. Den skulle för många komma att te sig
olöslig. Också omvärlden uppfattade det som nu
hände som en helomvändning - en helomvändning som kom
alldeles oväntat och till råga på allt ytterligt
hastigt. I en värld och tid i vilka förändring för
förändringens egen skull kommit att bli den högsta
principen hade den katolska kyrkan ditintills uppfattats som orubbligt
oföränderlig. Tidlöshet och kontinuitet, som alltid
hört till den katolska identiteten, hade i
modernitetsfrågans infekterade kontext blivit emblematiska
för det katolska. Och nu syntes de inom loppet av några
månader ha underkänts och ratats.
Liturgins fullkomliga omgestaltning fr.o.m. 1969 kom att
förstärka och s.a.s. förkroppsliga det som av det stora
flertalet uppfattades som en ny ordning, en nyordning som velat bryta
med och förkasta det som föregått (en känd
kanadensisk kardinal liknade t.o.m. konciliet och reformerna vid
Franska revolutionen). Det som fram till dess för katoliker runtom
i världen varit det heligaste, mest centrala och viktigaste, och
som i århundraden skyddats av mycket omfattande regler och en
anda av vördnad, kastades nu plötsligt över ända,
när det inte helt enkelt förbjöds, så som
hände i t.ex. Frankrike. Över en natt försvann så
den klassiska latinska liturgin och ersattes av vad Benedictus XVI beskrivit som
en skrivbordsprodukt utan historisk kontinuitet.
Förvirringen bland prästmän, ordensfolk och lekmän
kunde svårligen undvikas. Den kunde svårligen ha blivit
större. Och den skulle komma att påverka katolicismens
själva livsnerv: dels Guds och religionens ställning som
människans viktigaste angelägenhet och som samhällets
ordnande princip, dels det på liturgins grund under sekler
uppbyggda katolska fromhetslivet. Tillfället kunde heller inte ha
varit sämre valt: tiden genomsyrades av katolsk ljumhet och
religiös likgiltighet, av segerviss positivism, av kultur-radikalt
ifrågasättande av allt västerlandet varit och av
militant ateism.
Den
traditionella rörelsen
blev ett svar bland andra på de nya omständigheterna. Den
var till en början ingen utkristalliserad rörelse: det fanns
gott om enskilda kardinaler, biskopar, ordensmän och -kvinnor,
katolska intellektuella och alldeles vanligt lekfolk som erfor oro
inför den nya anda som blivit på modet. Till skillnad
från de reformvänliga franska och tyska biskoparna vid
konciliet var dessa emellertid inte organiserade och saknade på
många sätt samsyn. Med Paulus VI:s för många
djupt oroväckande nya mässa 1969 skulle allt komma att
ställas på sin spets; kring liturgifrågan och
försvaret av den traditionella latinska liturgin samlades så till sist en
traditionsrörelse.