Modernitetsfrågan är knuten till upplysningen och de olika modernistprojekten som på eller annat sätt velat sekularisera Västerlandet, d.v.s. bygga en värld oberoende av Gud och den kristna traditionen. Man kan förstås gå än längre bak i tiden och framhålla nominalismen, delar av renässansen och reformationen som förelöpare till såväl upplysningen som sekulariseringen.

Den katolska kyrkan ställde sig tidigt kritisk till dessa tendenser som fr.o.m. 1700-talets slut skulle väga allt tyngre i Europa och Amerika. Mycket av den enhetlighet och ordning som man förknippar med motreformationen uppstod och underströks i mötet med sådana hot. Under 1800-talet kom den katolska kyrkan att i det närmaste likställas med sitt motstånd mot tidsandan.

Det fanns i de katolska leden en riktning vars företrädare menade att det samhälle och de idéer som sprungit fram ur franska revolutionen och Napoleon-krigen gick att förena med evangeliet. Man sökte inspiration i samtida filosofi, bl.a. Bergsons vitalism, och var inte alltid främmande för av evolutionism färgade tolkningar av begrepp som sanning och tradition.

Pius X ingrep häremot kraftigt och fördömde i 1900-talets början vad han benämde filosofisk och teologisk modernism (encyklikan Pascendi). Den katolska antimodernismen syntes mer än någonsin utgöra en naturlig följd av katolsk tro. Modernitetsfrågan förblev icke desto mindre levande, men möttes från de katolska teologernas sida dessvärre inte alltid av kloka, med den katolska traditionen överensstämmande svar.

Ännu åren före det andra vatikankonciliet överensstämde mycket av kyrkans liv med den - förstås - i mycket förenklade bild som Hollywood då förmedlade av den katolska kyrkan: uråldrig och oföränderlig, hemlighetsfull, skönhets- älskande... vackert beslöjade nunnor på knä, tonsurerade munkar som framsprungna ur medeltiden, latin och rökelsefyllda kyrkorum - och inte minst: en världsvid kyrka enad kring det bestående.