En katolsk traditionsrörelse

Vad man idag kallar den traditionella rörelsen uppstod ur den förvirring som det senaste allmänna kyrkomötet lämnade efter sig ifråga om den katolska kyrkans förhållande dels till omvärlden, dels till sin egen tradition och historia. Man måste på djupet förstå den stämning av allmän och naiv optimism som omgärdade månlandningen och Kennedys presidentskap för att överhuvud kunna göra sig en föreställning om tidsandan 1965. Just denna tidsanda är det som på flera plan kom att spela huvudrollen vid det andra vatikankonciliet. Just denna tidsanda är det som Johannes XXIII:s öppninganförande vid konciliet kom att symbolisera.

För västvärlden hade efterkrigstiden - det kalla kriget och kommunismen till trots - utvecklats till en tid av hejdlös optimism: människan syntes förmögen till varje teknisk erövring. Därmed föreföll hon i mångas ögon också allsmäktig, om än på ett ofta diffust, outtalat sätt. Många katoliker delade denna - vanligtvis omedvetna - syn och uppfattade därför kyrkans oväntade anslutning till tidens optimism som en befrielse. Känslan av befrielse övergick snart i glädjeyra.

Samtidigt innebar den nya katolska inställningen något oerhört motsägesfullt för kyrkan i stort. Dåtidens idag obegripliga optimism var ju rotad i en oftast outtalad men desto mera allenarådande naturalism och materialism, som teknologins många segrar förde ut i människors vardag, vilken därmed långsamt präglades i naturalistisk-materialistisk rikting. Denna materialism hade kyrkan emellertid med eftertryck bekämpat ända sedan den franska revolutionens dagar.

Nu upphörde plötsligt kampen och ersattes av - stundtals naivt - samarbete med en likgiltig, ibland direkt fientlig omvärld. Därmed innebar det andra vatikankonciliet slutet för hela den katolska värld, som med början under 1800-talet hade byggts upp kring kyrkans kamp mot de olika modernistprojekten. Men just denna kamp, just denna katolska värld var det som Rom och biskoparna ditintills hade likställt med den katolska tron och själva det katolska livet. För det stora flertalet var katolsk tro därför oskiljaktig från denna kamp, oskiljaktig från denna katolska motvärld.

Den motsägelse som uppstod sträckte sig långt ned i den katolska själen. Den skulle för många komma att te sig olöslig. Också omvärlden uppfattade det som nu hände som en helomvändning - en helomvändning som kom alldeles oväntat och till råga på allt ytterligt hastigt. I en värld och tid i vilka förändring för förändringens egen skull kommit att bli den högsta principen hade den katolska kyrkan ditintills uppfattats som orubbligt oföränderlig. Tidlöshet och kontinuitet, som alltid hört till den katolska identiteten, hade i modernitetsfrågans infekterade kontext blivit emblematiska för det katolska. Och nu syntes de inom loppet av några månader ha underkänts och ratats.

Liturgins fullkomliga omgestaltning fr o m 1969 kom att förstärka och s a s förkroppsliga det som av det stora flertalet uppfattades som en ny ordning, en nyordning som velat bryta med och förkasta det som föregått (en känd kanadensisk kardinal liknade t o m konciliet och reformerna vid franska revolutionen). Det som fram till dess för katoliker runtom i världen varit det heligaste, mest centrala och viktigaste, och som i århundraden skyddats av mycket omfattande regler och en anda av vördnad, kastades nu plötsligt över ända, när det inte helt enkelt förbjöds, så som hände i t ex Frankrike. Över en natt försvann så den klassiska latinska liturgin och ersattes av vad Benedictus XVI beskrivit som en skrivbordsprodukt utan historisk kontinuitet.

Förvirringen bland prästmän, ordensfolk och lekmän kunde svårligen undvikas. Den kunde svårligen ha blivit större. Och den skulle komma att påverka katolicismens själva livsnerv: dels Guds och religionens ställning som människans viktigaste angelägenhet och som samhällets ordnande princip, dels det på liturgins grund under sekler uppbyggda katolska fromhetslivet. Tillfället kunde heller inte ha varit sämre valt: tiden genomsyrades av katolsk ljumhet och religiös likgiltighet, av segerviss positivism, av kulturradikalt ifrågasättande av allt som västerlandet någonsin varit och av militant ateism.

Den traditionella rörelsen blev ett svar bland andra på de nya omständigheterna. Den var till en början ingen utkristalliserad rörelse: det fanns gott om enskilda kardinaler, biskopar, ordensmän och systrar, katolska intellektuella och alldeles vanligt lekfolk som erfor oro inför den nya anda som blivit på modet. Till skillnad från de reformvänliga franska och tyska biskoparna vid konciliet var dessa emellertid inte organiserade och saknade på många sätt samsyn. De åtnjöt heller inte de stora mediernas gunst. Och de ogillade själva tanken på inomkyrkliga strider.

Med Paulus VI:s för många djupt oroväckande nya mässa 1969 skulle allt komma att ställas på sin spets; kring liturgifrågan och försvaret av den traditionella latinska liturgin samlades så till sist en traditionsrörelse.

Kontakt