Några vanliga missuppfattningar kring

SUMMORUM PONTIFICUM

På Benedictus XVI:s motu proprio Summorum Pontificum följde en ytterst ojämn och ofta felaktig medierapportering. Vidare spred sig inom de katolska leden somliga missuppfattningar om innehållet i påvens skrivelse. Gemensamt för dessa missuppfattningar var ofta att de otillbörligt tolkade den nya friheten för den gregorianska riten snävare än vad som uppenbarligen varit lagstiftarens avsikt. Stundtals gick man rentav emot skrivelsens själva bokstav, och uppvisade ett förvånansvärt mått av illvilja mot den klassiska latinska liturgin. I november 2007 såg sig Hans Excellens ärkebiskop Malcolm Ranjith, ritkongregationens andreman, nödsakad att fördöma de biskopar som härvidlag var in rebellion against the Pope och gjorde sig skyldiga till högmod, one of the gravest sins. Ett utomordentligt kraftfullt uttalande!

Länge bortsåg alltså många såväl icke-katolska som katolska röster alldeles från viktiga delar av den helige Faderns motu proprio (fr a traditions- och kontinuitetsaspekten). Om skrivelsens anda av generositet och faderlig omsorg sades det föga, och det brev till världens biskopar av latinsk rit som åtföljde Summorum pontificum förblev i stort okänt. Man förbigick även med tystnad det kanske mest häpnadsväckande med den påvliga skrivelsen, nämligen Benedictus XVI:s tydliga ställningstagande i vad som ditinittills hade varit en tvistefråga: den förpaulinska romerska riten, fastslog den helige Fadern, hade aldrig avskaffats (cf. artikel 1 samt följebrevet, stycke 6) och kan i kraft av sin långa tradition heller inte avskaffas eller förbjudas. Därmed motsade kyrkans högste lagstiftare vad icke så få biskopar hade lärt i 40 år (t ex. den franska biskopskonferensen).

Fanns det då något som vanliga lekmän kunde göra för att upplysa om påvens avsikt och lagstiftande motu proprio? Utifrån denna fråga valde Kardinal Dante-Sällskapet att sammanställa ett utförligt svar riktat till en svensk publik. Med stöd i skrivelsens latinska text, romerska uttalanden och uppfattningen hos namnkunniga kanonister (främst kardinal Edward Egan, ärkebiskop av New York, och professor Norbert Lüdecke vid Bonns universitet) och i frågan välinsatta katolska präster (bl.a. jesuitpater Joseph Fessio och fader Tim Finigan) granskade vi de vanligaste missuppfattningarna gällande Summorum Pontificum (kursiverad text) och pekade på lagtextens egentliga, oftast alldeles uppenbara innebörd (ej kursiverad text).

I maj 2011 utfärdade Ecclesia Dei-kommissionen instruktionen Universæ Ecclesiæ, den auktoritativa tolkningen av Summorum Pontificum. Då denna stämde med vår slutsats från 2007 lät vi vår egen text från 2007 stå kvar. Förhoppningsvis kan denna även framgent tjäna sitt syfte.

Precis som den unge biskopen av Raleigh (U.S.A.), Michael Burbidge här lyfte fram, och som kardinal Castrillon-Hoyos 14 juni 2008 underströk (se här), skall nyckeln till Summorum pontificum sökas i den "kontinuitetens hermeneutik" (jmf. påvens tal till kardinalskollegiet 22 december 2005) som Benedictus XVI gjort till sitt pontifikats röda tråd och som Hans Helighet så tydligt framhåller i sin skrivelse. Här finns påvens själva utgångspunkt och styrande princip, vilket även lyfts fram (2007-9-17) av ordföranden för den italienska biskopskonferensen, H.E. ärkebiskop Angelo Bagnasco. Läs mer om detta perspektiv i följande artikel och i följande analys. Läs jämväl denna intervju med kardinal Castrillon Hoyos, dåvarande chef för den påvliga Ecclesia Dei-kommission, det påvliga ämbetsverk som i Summorum pontificum utpekas som bemyndigat att uttolka det påvliga dokumentet. 

I det följande bemöts endast officiella uttalanden. Fastän de dessvärre inte var sällsynta, lämnas således utan avseende sådana ideologiskt motiverade påhopp på den helige Fadern som härrörde från katolska präster, ordensmän, nunnor, intellektuella, journalister och andra lekmän utan särskild myndighet i frågan (två prakt- och skräckexempel finns här och här tillsammans med lämpligt bemötande).

NB. Flera av länkarna nedan leder till fader John Zuhlsdorfs blogg WDTPRS. Det är nämligen ett bekvämt sätt att veta att ett givet dokument ligger kvar på den plats dit man länkar. Detta förhållande kan inte tas som intäkt på att Kardinal Dante-Sällskapet med nödvändighet delar fader Zuhlsdorfs uppfattning i någon av de många frågor och ämnen som denne avhandlar. Inte heller uppskattar vi nödvändigtvis det sätt  på vilket ifrågavarande amerikanske präst framför sin ståndpunkt - eller ens nödvändigtvis den formgivning och stil som bloggen fått. Den som tröttnar på rödpennan kan dock vila ögonen här.

1. Summorum pontificum förändrar egentligen ingenting utan utvidgar litet grand det som redan 1988 stadgades i Ecclesia Dei. Därmed berörs bara s.k. traditionella katoliker.

Denna föreställning är raktigenom felaktig. Till att börja med fastslår Summorum pontificum att den äldre romerska liturgin aldrig avskaffades, aldrig förbjöds (cf. SP, art. 1 samt följe- brevet, stycke 6) och därmed länge var orättfärdigt förbjuden. Från begränsat indult (dispens) till frihet för den äldre liturgin (SP, art. 1): det är är mer än bara en gradskillnad -- det rör sig om en väsensskillnad.

Vidare lyfter den helige Fadern åter fram traditionen och kontinuiteten som väsentliga för den katolska religionen, för kyrkans inre liv och för kyrkans trovärdighet. Efter att i årtionden ha förpassats till en randtillvaro, bereds den uråldriga latinska liturgin av påven nu åter plats i den latinska kyrkans mittfåra och vanliga liv. För denna re-form anför den helige Fadern, vidare, synnerligt tungt vägande skäl. 

Ärkebiskop Oswald Gracias (Bombay/Mumbai, i Indien), som f.ö. är expert i kyrkorätt, förklarade saken på följande vis:

“One very important purpose will be to renew and enrich the liturgy, reclaiming the liturgical form that existed before the Council, which is a great heritage in the history of the church.”

“The Motu Proprio is a sign that the Holy Father wants to make available to the Church all the treasures of the Latin liturgy that have for centuries nourished the spiritual life of so many generations of Catholic faithful.” [källa]

Frågan kan därför inte anses som annat än en angelägenhet för hela den latinska kyrkan. F.ö. har den påvliga skrivelsen riktats till samtliga katolska biskopar av latinsk rit. Flera biskopar (bl.a. ärkebiskop Burke av Saint Louis, U.S.A.) har därför redan infört skolning i den gregorianska liturgin i prästutbildningen i sina stift. Långt från att vara ett obetydligt dokument riktat till ett fåtal katoliker berör Summorum pontificum i själva verket hela den latinska kyrkan. Kardinal Castrillon-Hoyos, ansvarig för frågan, uttrycker denna sak med följande ord:

Let me say this plainly: the Holy Father wants the ancient use of the Mass to become a normal occurrence in the liturgical life of the Church so that all of Christ’s faithful – young and old – can become familiar with the older rites and draw from their tangible beauty and transcendence. The Holy Father wants this for pastoral reasons as well as for theological ones. [källa]

Prefekten för den romerska ritkongregationen, kardinal Cañizares-Llovera, har också vägt in i frågan. I ett sommaren 2009 aktuellt förord till liturgivetaren msgr Nicola Bux bok om Benedictus XVI:s milda liturgireform och kontinuitetens hermeneutik (La Riforma di Benedetto XVI, Ciudadela Libros, 2009), skriver prelaten följande (eng. övers.):

"If we truly believe that the Eucharist is really the ‘source and summit of Christian life’ – as the Second Vatican Council reminds us — we cannot admit that it is celebrated in an unworthy manner. For many, accepting the conciliar reform has meant celebrating a Mass which in one way or another had to be ‘desacralized.’ How many priests have been called ‘backward’ or ‘anticonciliar’ because of the mere fact of celebrating in a solemn or pious manner or simply for fully obeying the rubrics! It is imperative to get out of this dialectic.

The reform [of Paul VI] was implemented and was mainly experienced as an absolute change, as if an abyss should be created between the “before” and the “after” the Council, in a context where the term “preconciliar” was used like an insult. Here also the phenomenon occurred which the Pope notes in his recent letter to the bishops of 10 March 2009: “Sometimes one has the impression that our society needs at least one group for which there need not be any tolerance; which one can unperturbedly set upon with hatred.” For years this was the case in good measure with the priests and faithful attached to the form of Mass inherited throughout the centuries, who were often treated “like lepers,” as the then Cardinal Ratzinger bluntly put it.

Today, thanks to the Motu Proprio, this situation is changing notably. And it is doing so in large part because the intention of the Pope has not only been to satisfy the followers of Monsignor Lefevbre, nor to confine himself to respond to the just wishes of the faithful who feel attached, for various reasons, to the liturgical heritage represented by the Roman rite, but also, and in a special way, to open the liturgical richness of the Church to all the faithful, thus making possible the discovery of the treasures of the liturgical patrimony of the Church to those who still do not know it. How many times is the attitude of those who disdain them not due to anything other than this ignorance! Therefore, considered from this last aspect, the Motu Proprio makes sense beyond the presence or absence of conflicts: even if there were not a single “traditionalist” whom to satisfy, this “discovery” would have been enough to justify the provisions of the Pope."

2. Med sitt motu proprio splittrar påven kyrkan.

Påståendet motsägs uttryckligen av Summorum pontificum, artikel 1 men även av följebrevet, stycke 8 och stycke 10. I sitt följebrev (stycke 10) skriver den helige Fadern rentav följande: [i]t is a matter of coming to an interior reconciliation in the heart of the Church, vilket är raka motsatsen till påståendet ovan. Påståendet mosägs jämväl av bemyndigade romerska röster. Se här ärkebiskop Malcolm Ranjiths kommentar - Hans Excellens är andreman inom den romerska rit- kongregationen. Se även den analys som lämnats av den italienska biskopskonferensens ordförande, ärkebiskop Angelo Bagnasco: den helige Fadern vill främja kyrkans enhet över tid och rum. I katolsk bemärkelse finns utan kontinuitet ingen verklig enhet .

Man skall sedan beakta det faktum att den katolska kyrkan alltid rymt skilda liturgiska riter (jmf. Vaticanum II, Orientalium ecclesiarum, §§ 1 och 2). I den latinska kyrkan finns t.ex. den dominikanska, den norbertinska eller den kartusianska riten, men även stiftet Milanos ambrosianska rit, den mozarabiska riten eller stiftet Lyons egen rit. Till detta kommer östkyrkans mångfald av vördnadsvärda riter: byzantinsk, kaldeisk, malabar, koptisk, etiopisk...

Så länge som kyrkans olika riter uttrycker en och samma tro, hotar denna mångfald inte kyrkans enhet.  Att hävda att den äldre romerska liturgin, Gregorius den stores liturgi, splittrar kyrkan vore detsamma som att antyda att kyrkans trosinnehåll ändrats antingen av Andra vatikankonciliet eller av Paulus VI, vilket måste framstå som en vågad tes -- och isåfall låge problemet inte hos den klassiska romerska liturgin.

Slutligen skall det uppenbara påpekas: införandet av påven Paulus VI:s liturgi följdes av missbruk och varianter av sådan art och omfattning (jmf påvens följebrev till Summorum pontificum, stycke 6, eller gå hit, hit(*), hit, hit, hit, hit, hit(**), hit och inte minst hit, hit eller hit för bildexempel) att man ifråga om den nya romerska liturgin alltför ofta varit förhindrad från att tala om en och samma rit. Kritikerna av Summorum pontificum har sällan funnit denna omständighet problematisk, men önskar nu plötsligt hävda en liturgisk uniformitet som aldrig existerat. Frågan infinner sig osökt: vari bottnar denna inkonsekvens?

(*) Vi ansvarar inte för på den aktuella sidan framförda åsikter.

(**) Kalk och patena av glas och lergods är av den heliga Stolen förbjudna. Likaså det på vissa håll spridda oskicket att till sanctuariet inbjuda troende som under konsekrationen omger och på något sätt blandas med kleresiet vid och intill altaret. Bilden är likväl hämtad (2007-09-07) från den officiella hemsidan för en amerikansk församling. Celebrerande präst, fader Tim Kallaher, hade då av sin biskop alldeles nyligen utsetts att granska och godkänna de av stiftets präster som önskar fira den äldre riten i enlighet med Summorum pontificum (källa). Det på bilden förekommande och liknande uppenbara brott mot de liturgiska normerna är idag vanligt förekommande i hela den latinska kyrkan.

3. Möjligheten för alla präster av latinsk rit att utan särskilt tillstånd frambära mässan enligt klassisk romersk rit gäller bara mässor där prästen är ensam.

Man åberopar sig här på artikel 2 och begreppet privatmässa, men glömmer då att  ta hänsyn till detta begrepps gängse innebörd i latinsk kyrkorätt. Privatmässan är nämligen inte prästens privata angelägenhet (det är ingen mässa), utan en mässa som frambärs utanför det ordinarie församlingssche- mat. En mässa kan således ha 1000 troende närvarande och fortfarande kallas privatmässa.

Ja, faktum är att präster av kyrkorätten ända till 1950-talet (d.v.s. på den tid då endast den äldre riten fanns) förbjöds att överhuvud taget fira mässan utan ministrant, vilket visar att privatmässan inte är en mässa i frånvaro av kristtrogna. Den kände och helgonförklarade pater de Foucault, som levde som eremit i den nordafrikanska öknen, fick under långa perioder vara utan mässa och den hel. eukaristin därför att han saknade ministrant.

Vidare bortser man från artikel 4 som för säkerhets skull tydligt stadgar det uppenbara: de troende får förstås närvara vid privatmässor i den äldre riten (se även kanonisten prof. Norbert Lüdeckes uppfattning här). Poängen med påvens dokument är ju att den äldre riten aldrig avskaffades, aldrig förbjöds och nu åter måste bli en vanlig del av den latinska ritens liv.

4. Den påvliga skrivelsen avser bara mässan och alltså inte övriga sakrament.

Påståendet motsägs uttryckligen av artikel 9, § 1. Biskopsämbetets tolkning skiljer sig inte från vår (se här).

5. Summorum pontificum vänder sig bara till äldre katoliker som aldrig vant sig vid den nya liturgin och till katoliker som följt ärkebiskop Marcel Lefebvre och Prästbrödraskapet S:t Pius X  eller andra grupper i irreguljär situation.

Påståendet motsägs av dokumentet självt, men vederläggs även av det följebrev som Benedictus XVI utsände till världens samtliga katolska biskopar av latinsk rit (se bl.a. stycke 7, där inte minst ungdomars intresse för den äldre riten anförs). Kontinuitet är det främsta skälet till påvens motu proprio. Detta säger den helige Fadern ytterligt tydligt i sitt följebrev till skrivelsen (stycke 11): "Vad tidigare gene- rationer höll för heligt, det förblir heligt och storslaget även för oss, och kan inte plötsligt förbjudas eller till och med betraktas som skadligt." Detta återfinns i den förklaring av Summorum pontificum som biskopsämbetet i Stockholms katolska stift sammanställt (här). Och än tydligare i den förklaring av Summorum pontificum som prefekten för ritkongregationen gav sommaren 2009

Med kardinal Castrillon-Hoyos uttalande i London 14 juni 2008 (se här) stämmer missuppfattningen 5 inte bättre: "Let me say this plainly: the Holy Father wants the ancient use of the Mass to become a normal occurrence in the liturgical life of the Church so that all of Christ’s faithful – young and old – can become familiar with the older rites and draw from their tangible beauty and transcendence. The Holy Father wants this for pastoral reasons as well as for theological ones."

Påståendet stämmer delvis, om än ytterst ofullkomligt, med avseende på Johannes Paulus II:s skrivelse Ecclesia Dei från 1988, som följde på ärkebiskop Marcel Lefebvres biskopsvigningar utan påvligt mandat, men framför allt stämmer påståendet på det romerska dokumentet Quattuor abhinc annos från 1984. På Summorum pontificum stämmer det som sagt däremot inte alls.

Påståendet strider vidare mot den uttryckliga maning till generositet och respekt gentemot med den äldre liturgin förbundna katoliker som den helige Fadern nu åter riktat till biskoparna och prästerna av latinsk rit. Även de upprepade uttalandena av chefen för Ecclesia Dei-kommissionen, kardinal Castrillon-Hoyos, emotsäger föreställningen ovan (se kardinalens uttalande i London 14 juni 2008 här men även Castrillon Hoyos´ intervju för Vatikanradion, 14 september 2007, här).

6. För att kunna åberopa den påvliga skrivelsen och erhålla sakramenten i den klassiska romerska riten måste det i ens församling finnas en "stabil grupp" som "håller fast vid" den äldre liturgin.

Man stöder sig här på artikel 5, § 1. Påståendet finns i olika varianter.

En del lägger betoningen på gruppens storlek (se t.ex. här, stycke 2a, en bit ned) om vilken påven emellertid inget säger (för att vara så inklusiv som möjligt?). I detta fall gäller naturligtvis vad som alltid gäller i fall som detta: kyrkorätten skall alltid tolkas till själarnas bästa, och tillstånd alltid tolkas generöst (CIC, kanon 36, §1 - på engelska här). Dessutom manar påven i Summorum pontificum uttryckligen till generositet i denna fråga och till respekt för de troende som önskar sig den äldre riten, liksom redan Johannes Paulus II gjorde i Ecclesia Dei. Att kräva en grupp av en viss storlek är därför en uppenbart otillbörlig tolkning (ämnad att undergräva tillämpningen av Summorum pontificum?).

Andra felöversätter latinets adherent (mer eller mindre fasthåller) så att begreppet blir onödigt exkluderande (för ett skräckexempel, gå hit, till stycke 4). Ifrågavarande grupp skulle alltså bestå av troende som sedan tidigare fasthåller, d v s (a) sedan tidigare (b) uteslutande håller sig till den äldre riten. M a o skulle påvens skrivelse (fastän den riktats till världens samtliga biskopar av latinsk rit) egentligen avse sådana katoliker som idag torde gå till Prästbrödraskapet S:t Pius X:s mässor snarare än återfinnas i vanliga församlingar av latinsk rit. Den påvliga skrivelsen skulle enkelt uttryckt sakna varje mening och inre koherens.

På latin innebär emellertid adherent inte mer än att gruppen ifråga måste bestå av troende som känner sig förbundna med den äldre liturgin, d.v.s. som på ett eller annat sätt dras till den klassiska latinska riten. Och denna dragning behöver på intet sätt vara exklusiv: man kan mycket väl uppskatta Paulus VI:s rit och likväl önska sig den äldre riten. Summorum pontificum vänder sig nämligen till varje katolik av latinsk rit. F.ö. visar den helige Faderns skrivelse i sin helhet hur felaktig det vore att tolka adherent på ett exkluderande sätt: redan Ecclesia Dei, påminner påven, manade till generositet i denna fråga. Generositet är som bekant motsatsen till restriktivitet.

Ytterligare andra översätter latinets coetus fidelium [...] stabiliter exsistit med att det måste finnas en stabil grupp.(*) Utifrån denna föga tillfredsställande översättning krävs sedan att gruppen ifråga uppfyller en rad, i påvens text obefintliga kriterier (se t.ex. här). Vad den latinska texten stadgar är emellertid inget svåruppfyllt: det räcker med minst tre (se t.ex. här), i samma församling (***) skrivna katoliker (bland vilka den celebrerande prästen kan återfinnas), som önskar beredas tillgång till mässan eller övriga sakrament i den äldre riten, och det på andra grunder än som ett övergående infall. Varvid vederbörande kyrkoherde i starka ordalag uppmanas att (inom ramen för det möjliga) tillmötesgå gruppens önskemål. Allt annat innebär inskränkningar som strider mot påvens uttryckliga vilja.

Slutligen bör det understrykas att man med tolkningar av det slag som här redan bemötts ("den klassiska liturgin får bara firas om en rad villkor uppfylls") missar den kanske viktigaste poängen med Summorum pontificum, en poäng som tydligt uttrycks i skrivelsens artikel 1, nämligen att den äldre romerska liturgin aldrig avskaffades, aldrig giltigt förbjöds och därmed näppeligen torde kunna förbjudas nu. Och att det måste bli ett slut på "liturgikriget" i den latinska kyrkan.

Sanningen är nämligen den att påvens skrivelse stadgar om frihet, normalisering och fredlig samvaro (se här), inte om fortsatt randtillvaro och förnyade förbud. Härutöver påbjuder den helige Fadern att den klassiska romerska liturgin faktiskt firas när en del omständigheter föreligger. Utan att någonsin förbjuda dess firande (inte heller under triduum, se punkt 8). 

De enda begränsningar som över huvud taget återfinns i Summorum pontificum är kravet på prästen att vara idoneus (se punkt 7) och begränsningen om en mässa i äldre rit på söndagar och övriga dagar belagda med kyrkoplikt(**).

Fader Tim Finigan uttrycker denna sak mycket klokt här.

(*) Denna formulering är ofta direkt övertagen (utan att detta alltid redovisas) från den amerikanska biskopskonfe- rensens översättning (en av de allra första). Denna utgår emellertid från en latinsk text som på denna punkt länge syntes avvika från det romerska originalet, en i sig ytterligt egendomlig omständighet som uppmärksammas här. Rom kommer att förtydliga påvens avsikt gällande den omstridda formuleringen.

(**) Härmed bevisar den helige Fadern sin visdom och pastorala omsorg: den gregorianska liturgin kan inte återföras till sin rättmätiga plats med samma metoder som en gång användes för att införa Paulus VI:s rit. Från dem som vant sig vid den nya romerska riten kan denna inte över en natt fråntas.

(***) I London, 14 juni 2008, sa kardinal Castrillon-Hoyos, påvens representant i frågan, att de troende ifråga inte ens behöver tillhöra samma församling.

7. Summorum pontificum kräver att en präst för att tillåtas fira den äldre riten har goda eller rentav långt framskridna kunskaper i latin och därutöver till fulländning behärskar den äldre riten.

Man åberopar sig här på artikel 4. Där stadgas att prästen skall vara idoneus.

Somliga biskopar går så långt som att hävda att biskopen äger rätt att centralt avgöra för varje enskilt fall huruvida prästen är idoneus (se detta skräckexempel, stycke 7), något tidigare aldrig skådat (och som aldrig hävdas ifråga om den paulinska liturgin) och som rimmar illa med vad Rom antytt hittills (se här).

Kyrkorättsexperten kardinal Egan av New York ger däremot rätt tolkning av begreppet (här, se II´´): vederbörande präst måste behärska de grundläggande rubrikerna (och arbeta på att förbättra sina kunskaper gällande dem) samt kunna uttala de latinska orden. Han behöver således inte ens förstå latin. Allt härutöver går emot Summorum pontificum. (Härmed antyds naturligtvis på intet vis att en präst av latinsk rit inte måste sträva efter att behärska latin avsevärt bättre än så, men det är nu en annan fråga.) 

Tilläggas bör sedan att biskopar i den latinska riten, vilkas präster överhuvud taget inte kan latin, utgör en föga uppbyggelig företeelse. För om präster inte kan latin, beror det på att det aktuella  stiftsseminariet inte lär ut latin, så som kyrkolagen och den latinska kyrkans både natur och historia kräver.

Latinet är hur som helst inte typiskt (juridiskt sett) endast för den äldre riten: också Paulus VI:s liturgi är av latinsk rit. Varje präst av latinsk rätt har i kraft av sin rittillhörighet en oavytterlig rätt att fira (också den nya) liturgin på latin. En biskop kan beskära en prästs rätt att använda det ena eller det andra folkspråket, men aldrig varje latinsk prästs rätt att nyttja latin. Oavsett latinsk rit. Ty i de latinska riterna är latinet norm oaktat gängse praxis i aldrig så många stift.

8. Den klassiska romerska riten får inte firas under triduum, d.v.s. under Långfredagen, Lördagen under Stilla veckan och Påskdagen. 

Man åberopar här artikel 2. Emellertid avser förbudet i sagda artikel 2 privatmässor oavsett dessa firas i klassisk rit eller i den nya riten. Privatmässor har nämligen av hävd aldrig tillåtits under triduum.

Ingenting förbjuder således en församling att högtidlighålla triduum i den äldre riten. (Det som en lag inte förbjuder tillåter den nämligen.) I många traditionella församlingar och ordenskommuniteter sker f.ö. just detta varje år, och det  med den heliga Stolens gillande.

Biskopen av Sioux Falls, H.Ex. Paul J. Swain, utgav nyligen (hösten 2007) ett mycket omfattande dokument gällande Summorum pontificum. Dokumentet, som utmärks av stor trohet mot den helige Faderns text och som f.ö. även inskärper kyrkans lära om mässoffret, förklarar bl.a. denna sak ytterligt tydligt. Se här (avsnitt V, punkt 2).

9. Den helige Faderns skrivelse innebär att en präst inte själv får ta initiativet till offentliga mässor enligt den klassiska romerska riten. Påvens motu proprio kräver nämligen att en grupp troende ber om den äldre liturgin först.

Man syns här åberopa art. 5, §1.

Emellertid innehåller Summorum pontificum för det första inget förbud av detta slag. M.a.o. finnes inget dylikt förbud, vilket f.ö. kardinal Castrillon-Hoyos bekräftat (se t.ex. här). Tvärtom gäller förstås Summorum pontificum, art. 1 som övergripande norm, där inget särskilt stadgas. Tolkningen ovan (se t.ex. här, 2a, en bit ned) går sedan emot skrivelsens hela anda och poäng, men går även emot påvens förtydligande om att den äldre liturgin aldrig förbjöds (bl.a. SP, art 1) och åter bör vara en del av kyrkans vanliga liv.

För det andra är (förhoppningsvis) också präster troende. Därmed kan en präst mycket väl ingå i den grupp av troende (coetus fidelium) som begär att få den traditionella romerska liturgin. 

För det tredje skall noteras att den helige Faderns uttryckligen påtalat (följebrevet, stycke 7) att Summorum pontificum blivit nödvändig bl.a. som en följd av många biskopars ovilja att generöst tillämpa Ecclesia Dei och därmed ge tillgång till den klassiska liturgin så som Johannes Paulus II redan 1988 hade bett dem göra.

Benedictus XVI:s avsikt är därför att garantera de troende (bland vilka även prästerna återfinns) vissa rättigheter gentemot biskopar (och kyrkoherdar), som envist fortsätter att odla misstro mot kyrkans liturgiska arv i linje med något slags diskontinuitetens hermeneutik. Att häri vilja inläsa förbud för präster att på eget initiativ fira den äldre liturgin (samma liturgi som enligt påvens aldrig förbjudits och som nu enligt påven åter måste beredas plats i kyrkans vanliga liv) torde utgöra prov på den märkligaste exegetik, den mest ovälkomna legalism och den illvilligaste sofism. Ja, det är rentav att direkt vända på logiken i Summorum pontificum.

Uppdatering

I en skrivelse 20 januari 2010 fastslog Rom att en kyrkoherde mycket väl och på eget bevåg själv kan ta initiativ till offentligt firande av den äldre riten. På eget bevåg, d v s utan att en grupp troende bett honom härom. Han kan även ersätta en ordinarie mässa i nyare rit (Paulus VI:s rit) med en mässa i äldre rit (tridentinsk/gregoriansk rit), t o m  en söndagsmässa. Se här.

10. "Jag är förvisso din kyrkoherde, men jag måste höra med församlingsrådet (prästrådet, systrarna som undervisar i närheten, den liturgiska nämnden etc.). Så fungerar det i kyrkan."

Summorum pontificum säger ingenting om församlingsråd, liturgiska nämnder eller andra instanser (inte ens biskopskonferenser). Påvens skrivelse hänvisar istället till den klassiska ritens traditionella, hävdvunna karaktär; samt till den enskilde kyrkoherden. M.a.o. skall man inte finna sig i olika avslag från diverse råd och nämnder. Får man inte gehör hos sin kyrkoherde, skall man vända sig till sin biskop, och i sista hand till Ecclesia Dei-kommissionen. Sådan är innebörden av Summorum pontificum.

11. Summorum pontificum benämner den äldre liturgin som den extraordinära formen av den romerska riten under det Paulus VI:s liturgi förblir denna rits ordinära form. Detta visar att den äldre riten enligt påvens vilja inte bör ges något större utrymme

Påståendet (se t.ex. detta skräckexempel, stycke 1), som emotsägs av i princip varje rad i Summorum pontificum och dess följebrev, är gripet ur luften. Skulle det envist framföras, torde Ecclesia Dei-kommissionen snart förtydliga den helige Faderns avsikt (vilket nu skett: se kardinal Castrillon-Hoyos´ uttalande 14 juni 2008 här).

Tydligt är redan idag att påven i sin skrivelse konstaterar att den nya liturgin är den vanligaste. Mot bakgrund av det orättfärdiga förbud som länge rådde mot den klassiska romerska liturgin, som kardinal Castrillon-Hoyos kallat den gregorianska riten, torde denna sak inte förvåna. Och Benedictus XVI:s vilja är att den äldre liturgin åter blir en normal del av kyrkans liv (se här): de facto upphävs varje krav på ett särskilt indult för att fira den äldre liturgin.

12. Kan eller vill ens kyrkoherde inte uppfylla ens önskemål om den äldre liturgin, är det förenligt med påvens avsikt att man tvingas fara till annan församling, även långt bort, eller till annat stift.

Påståendet (se t.ex. här, 2b, en bit ned) har inget som helst stöd i Summorum pontificum, som istället  stadgar att dessa troende skall vända sig till sin biskop, och för den händelse detta inte hjälper till Ecclesia Dei-kommisionen i Rom (art. 7).

Den helige Faderns avsikt är att den klassiska romerska riten åter skall bli en vanlig del av den latinska kyrkans liv. I varje församling, påpekade hans representant i denna fråga, kardinal Castrillon-Hoyos, 14 juni 2008 (här). Präster av latinsk rit som överhuvud taget inte kan läsa latin och som inför den liturgi, som i över 1000 år var den latinska kyrkans lex orandi, känner idel främlingskap och motvilja  torde i längden vara ett utdöende släkte.

Den äldre riten kan man lära sig. Liksom man kan lära sig latin, vilket man som präst av latinsk rit f.ö. redan borde kunna.

13. Summorum pontificum säger inget om prästvigningens sakrament. Därför är det förbjudet att förmedla något av stegen i detta sakrament i den äldre riten (från de lägre vigningarna och uppåt).

Påståendet är uppenbarligen grundlöst. Redan idag och alltsedan Ecclesia Dei 1988 förmedlar biskopar av latinsk rit regelbundet prästvigningens sakrament enligt den klassiska romerska ritens pontifikalie. Inte så få av dessa är kardinaler (så t.ex. kardinal Rodé sommaren 2008). Och det sker inte bara i församlingar och ordnar som uteslutande nyttjar de äldre liturgiska böckerna: i juni 2007 vigde ärkebiskop Raymond Burke i sin domkyrka två präster i den äldre romerska liturgin (se bilder här).

På samma sätt nyttjas den äldre romerska riten vid kyrkoinvigningar (i t.ex. Le Barroux, år 2005) och övriga ceremonier ur pontifikaliet och ritualet som heller inte uttryckligen nämns i Summorum pontificum. Ämnet för motu propriet av 7 juli 2007 är nu frihet för en rit som i kraft av sin vördnadsbjudande tradition inte kan förbjudas, och således inte inskränkningar för den. Att då i njugghet leta efter möjligheter till förbud är knappast med skrivelsens anda förenligt.

Man bör sedan lägga till något om de sidor av Summorum pontificum som ofta förtigs. Sålunda har få hittills påpekat att varje breviarieförpliktigad klerk av romersk rit framgent äger rätt att läsa tidegärden i den äldre riten (så som biskops- ämbetet påpekar här), eller att ordenskommuniteter av romersk rit när som helst kan övergå till den äldre riten.

Inte heller är det vanligt med upplysningen att varje biskop av Summorum pontificum givits befogenheter att öppna icke-territoriella församlingar med exklusivt bruk av den äldre liturgin. Så som den helige Fadern i juni 2008 lät sin ställföreträdare för stiftet Rom, kardinal Camillo Ruini, göra (se här).

Det kan längs samma linje dessvärre heller inte påstås att det gjorts särdeles mycket för att upplysa katolikerna av latinsk rit att de i och med Summorum pontificum givits en rad uttryckliga rättigheter och prästerna av latinsk rätt samtidigt ålagts motsvarande skyldigheter (se t.ex. här). Så förhåller det sig emellertid.

Mer i samma ämne