STILLA MÄSSA
Anvisningar för ministranten

I. Inledning

Himmelen är vår eviga bestämmelse. Att redan i detta livet få tjäna Gud på ett så omedelbart och handfast sätt som ministranten i den heliga liturgin är som en försmak av denna verklighet. En ovan ministrant kommer till en början kanhända att tycka att den personliga andakten går förlorad till förmån för alla detaljer som måste nötas in i minnet, till förmån för allt det som måste tränas och senare utföras. Men snart nog, när han väl vant sig vid de viktigaste momenten, skall den trogne altartjänaren märka att altartjänsten inte håller anden fängslad utan tvärtom lyfter den. Och han skall märka att det som tett sig svårbegripligt och invecklat i själva verket har sin givna plats och innerliga mening i ett system som århundradena ordnat och fulländat under den helige Andens vägledning. Överlag kommer ministranten att finna det storslaget och gripande att få skriva in sig i de många generationer av altartjänare och klerker som under seklernas gång fått tjäna vid Guds altare. Och han skall se att av den förtrogenhet med de heliga mysterierna som följer av en samvetsgrant utförd och väl förstådd altartjänst, växer bönens liv och fördjupas kärleken till Gud och de heliga tingen.

Altartjänsten utgör en sällsynt ynnest, som länge förbehölls de lägre vigningarna: en ministrant var således akolyt eller i vart fall tonsurerad och inte sällan vigd till dörrvakt, exorcist eller lektor.1 Än idag, inom den klassiska latinska liturgin, antar altartjänaren - liksom f ö kören - tillfälligt den tonsurerade klerkens dräkt2 för att över huvud taget få tillträde till kyrkorummets heligt avskilda kor och altarrum.3 Man skulle kunna säga att altartjänaren för en stund upptas i kleresiet. Han ikläds de facto de flesta av prästkandidatens liturgiska uppgifter. Han måste förstås uppföra sig och skolas därefter.

Här följer en instruktion i ministrantens tjänst vid den stilla mässan (för altartjänsten vid sjungen mässa hänvisas till särskild handledning). Man bör komma ihåg att den ursprungliga och normativa mässliturgin är biskopens levithögmässa, vilken en prästerlig levithögmässa efterliknar. Den stilla mässan utelämnar såväl sången, vilken den till stor del ersätter med tystnad, som flertalet altartjänare, främst bland dessa diakonen och subdiakonen. I övrigt är mässliturgin vid en stilla mässa i görligaste mån densamma som levitmässans. Altartjänaren bör således bekanta sig med levitmässan och den biskopliga liturgin över huvud. Många av den stilla mässans egenheter upphör att förvåna så snart man lär sig att i den stilla mässan se den hötidliga levitmässan.

II. Allmänna föreskrifter

Den skolade altartjänaren utmärker sig för sin hållning och värdighet i utförandet av de heliga ceremonierna. Personlig såväl andlig som kroppslig renhet och snygghet kännetecknar honom. Vidare är altartjänaren flitig ifråga om att lära sig dels rubrikerna och deras anda, dels latin. Han måste bemöda sig om att rätt uttala samt utantill inlära de latinska orden och fraserna. Befinns han ha sångröst bör ministranten naturligtvis skolas i att sjunga gregoriansk sång.

Förr var det, i synnerhet i de katolska länderna, vanligt att en trogen och flitig ministrant ägde sin egen talar eller kaftan.4 Det förblir under alla omständigheter eftersträvansvärt att i möjligaste mån behålla denna sed. I varje fall måste altartjänaren förfoga över en svart kaftan (vanligtvis i ylle) i lämplig storlek. Kaftanens längd och kragstorlek är avgörande: med dem kan det inte fuskas. Ministranten måste sedan äga ett par lämpliga (klassiska), svarta lågskor (helst med lädersula), bära svarta höga strumpor. Han ikläder sig vit skjorta, helst vit kraglös skjorta med vidfästad, vit rundkrage (behagligast är linnekragar).5 Byxor kavlas upp på så sätt att de inte syns ens vid knäfall.

Ministranten bär sekularklerkens kordräkt.6 Utom den svarta kaftanen omfattar denna röklinet.7 Ett röklin sys av fint, vitt linne och får inte sträcka sig avsevärt längre ned än till knäna. Dess ärmar är undantagslöst vida. Är ärmarna snäva, rör det sig om en rochett, vilket är biskopens värdighetsplagg. Rochetten, som i den klassiska latinska riten konnoterar jurisdiktion, får över huvud taget inte bäras av andra än av biskopar och dem som uttryckligen givits detta privilegium av den heliga Stolen, t ex korherrar. Ett röklin är antingen kvadratiskt utskuret i halsen efter romersk sed eller uppskuret framtill, varvid slitsen knyts med ett insytt halsband (fransk och tysk sed).8

Som redan framhållits är altartjänsten egentligen förbehållen den tonsurerade klerken, för att inte säga innehavaren av de lägre prästerliga vigningarna. Att lekmän ges tillträde till koret och t o m altarrummet förklaras endast av den ljumhet som efter trons århundraden blivit så vanlig i det som förr utgjorde kristenheten: kleresiets led har uttunnats. Vi bör häri utläsa en särskild maning till värdighet vid utförandet av altarets heliga tjänst.

Pojkar som ännu inte är stora nog för att till fullo förstå och behärska ministrantens uppgifter (eller åtminstone den uppgift de fått sig tilldelad) utgör följaktligen ett ovärdigt uttryck för antropocentrism, som inte äger någon plats i liturgin. Detsamma gäller den på sina håll förekommande seden att söka förhöja graden av högtidlighet genom att fylla altarrumet med ett varierande antal (allt som oftast oskolade, tarvligt klädda) gossar som saknar liturgiska uppgifter och heller inte kan spåras i rubrikerna. Den romerska riten utmärker sig alltsedan kyrkans första århundraden för sin rena, hieratiska stramhet. Få företeelser svär mer mot denna karaktär än onödiga, ovana altartjänare i ovårdad klädsel som springer runt för att ”förhöja stämningen” eller visa upp sig för stolta släktingar. Så länge som den klassiska latinska riten där var norm förekom sådant aldrig i Rom.

III. Allmänna ceremoniella föreskrifter

I det följande står S (sacérdos) för prästen och M (miníster) för altartjänaren. Evangeliesidan är altarets vänstra ur M:s synvinkel när han är vänd mot alaret, epistelsidan hans högra. Att förflytta sig in plano innebär att gå längsta vägen runt altaret, utan att snedda över trappstegen upp till altaret.

Om ingenting annat anges antas i det följande M befinna sig på knä, placerad på altarets lägsta steg på motsatt sida altarmissalet. När han inte håller någonting i händerna håller han dessa framför bröstet, handflata mot handflata, högra tummen över den vänstra. Övriga fingrar hålls ihop, d v s glipar inte. Närhelst han räcker S någonting kysser M först föremålet, sedan S:s hand. Tar han emot något av S kysser han först handen och sedan föremålet (dessa s k sólita oscula uteblir bl a vid själamässor samt vid mässor i närvaro av det allraheligaste sakramentet högtidligt utställt). Närhelst M passerar altarets mitt utför han en enkel knäböjning, liksom när han anländer till samt lämnar altaret. När S gör korstecknet under mässans första del gör M detsamma, vilket också gäller vid S:s enkla bugningar vid nämnandet av Jesu heliga namn, när de tre gudomliga personerna i följande ordning benämns Pater et Filius et Spiritus Sanctus, vid olika tillfällen under Gloria in excelsis o s v.

Såväl inom som utom mässan knäfaller M alltid när han passerar (a) det allraheligaste sakramentet, (b) ett altare vars altarljus tänts. Väl iförd mässkläderna knäfaller däremot S blott för det allraheligaste sakramentet. För ett altare vars altarljus tänts (men utan det heliga sakramentet) bugar S i stället djupt, under det M som sagt knäfaller också här.

Knäböjer gör man genom att, med händerna förenade framför bröstet (försåvitt de inte håller i någonting), utan att böja vare sig huvud eller kropp, vidröra golvet med höger knä exakt vid den punkt den högra foten nyss befann sig. Man reser sig omedelbart. Allt detta med rak, värdig rygg.

Rubrikerna särskiljer flera typer av bugningar; i det följande är särskilt två att iakttaga: låt oss för enkelhetens skull kalla dem a) den enkla bugningen som består i en lätt böj på huvudet och axlarna, och b) den djupa bugningen som utförs genom att böja den i övrigt raka överkroppen så mycket att händerna skulle vidröra fötterna om de inte hölls tillsammans framför bröstet.9 Den djupa bugningen nyttjas t ex när sakristians krucifix vördas eller före respektive efter det att altarljusen släckts om det allraheligaste sakramentet inte förvaras vid det aktuella altaret. (För ett altare vars ljus tänts eller för ett altare varvid det heliga sakramentet förvaras knäfaller M däremot alltid.) Den enkla bugningen åtföljer fr a särskilda ord som Oremus eller Gloria Patri etc.

Korstecknet utförs klart och distinkt med den öppna (d v s oknutna) högerhanden (vars fingrar hålls ihop), med värdighet och solemnitas, i det man inte underlåter att verkligen vidröra kroppsdelarna i fråga. När man slår sig för bröstet, vid t ex Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa samt vid Domine, non sum dignus görs detta enligt rubrikerna med den öppna högerhandens flatsida, inte med knuten hand.

Birettan håller man mot bröstet med båda händerna – med tummarna på birettans insida och övriga fingrar på utsidan.

I övrigt ser man till att genomföra samtliga rörelser och moment med största möjliga  v ä r d i g h e t  i det man samtidigt undviker militärisk stelhet. Det är bättre att göra något för långsamt än att göra det för snabbt. Altartjänaren bör slutligen komma ihåg att vakta sin blick: inte blicka runt i onödan, utan hålla blicken antingen fästad vid liturgin eller lätt nedsänkt.

Slutligen skall det påminnas om följande: i liturgin går man aldrig någonsin baklänges eller ens i sidled. I stället vänder man sig värdigt åt det håll man ämnar gå för att sedan bege sig dit, rakt fram. Det säger sig självt att man inte kan förflytta sig när man ligger på knä: att hasa fram på knä är inte värdigare än att gå baklänges. Hur liten en rörelse eller förflyttning än är, skall den utföras utifrån samma principer och med samma noggrannhet och värdighet som i andra fall.

IV. Förberedelser

Vid sin ankomst till kyrkan går M genast och byter om. M ikläder sig svart talár (av lat. vestes taláres – fotsid dräkt – även kallad sután eller kaftán – en fotsid dräkt av ull (med 33 knappar, ärmuppslag samt romersk, vit rundkrage), svarta lågskor, svarta (knähöga) strumpor samt röklin. M bör undertill antingen inte bära några byxor alls eller tillse att de på intet sätt syns under talaren, inte ens vid knäfall. Efter klädombytet gör M en kort bön på knä, varefter han ser till altaret.

På altaret skall finnas tre10 altardukar av fint, vitt linne11 av vilka den översta bör nå ned till golvet på altarets båda kortsidor12; ett krucifix, minst två ljusstakar samt de tre altarkorten, av vilka det med inledningen till Johannesevangeliet placeras på evangeliesidan och det stora altarkortet ställs framför krucifixet. På epistelsidan skall stället eller kudden för missalet placeras, och därpå missalet med ryggen i epistelsidans riktning och öppningen därmed vänd mot evangeliesidan. M tänder de två ljusen med början med det på epistelsidan (skall fler än två altarljus tändas för ett särskilt tillfälle, tänds först ljuset närmast krucifixet). Så länge altarljusen förblir tända, knäfaller M för altaret13 och dess kors oavsett det allraheligaste sakramentet förvaras vid ifrågavarande altare.14

På kredensbordet (vid altarets epistelsida) placeras kredenskärlen: ett med vin, ett med vatten, lavabokanna med vatten samt skål, manuterg (liten linnehandduk), sanctusklocka, sanctusljus, tändstickor samt kommunionspaténa. Om det är brukligt att efter den stilla mässan de s k leoninska bönerna läses, placeras på kredensbordet även ett kort eller folkmissale innehållande dessa. Vid behov kan M på kredensbordet också placera ett kort eller dylikt med trappstegsbönerna och svaret vid Orate fratres.

I sakristian lägger M ut S:s mässkläder i följande ordning: först mässhaken15 med framsidan nedåt och ryggen uppvikt, därefter stola och manipel16, sedan gördel (cíngulum)17, mässkjorta (alba)18 och halslinne19. Sist och ovanpå allt annat placeras birettan.

För ministranttjänsten vid sjungen mässa (missa cantata) hänvisas till vår handledning för dessa tillfällen.

När S efter att ha läst matutin och laudes20 infinner sig i sakristian, bör M redan vara på plats, och altaret vara redo. S går genast till altarmissalet och markerar rätt sidor med bokmärken. Därefter tvager han händerna, iordningställer kalken21 med dess velum, purificatorium, bursa och corporale och ikläder sig så för sin heliga tjänst.22 M, som står till höger om S, assisterar S vid påklädningen. M fattar slutligen altarmissalet23 och inväntar att S greppar kalken.

Tillsammans bugar S och M nu djupt för sakristians krucifix, varefter M tar ledningen och för S till det altare där mässan skall läsas; finns det vid sakristians dörr en klocka ringer M i denna när han passerar. Han räcker S vigvatten (med högerhanden) och båda korsar sig. 

På väg till altaret 1916

Passeras det allraheligaste sakramentet, stannar S och M upp och knäfaller samfällt. För den händelse andra mässor skulle frambäras i samma kyrka, och S och M passerar en mässa just under konsekrationen, lägger de sig båda på knä till dess konsekrationen är över, för att sedan fortsätta. På väg till altaret hälsar den mässklädde S och hans M inte på någon.

V. Från mässans begynnelse till offertoriet, Missa cathecumenorum

Väl framme vid altaret ställer sig M straxt till höger om S, tar med de sedvanliga kyssarna dennes biretta (kyssarna bortfaller i rekviemmässor) samt knäböjer när S antingen knäböjer eller bugar. (Bär M på altarmissalet, placerar han det nu - d v s sedan ha vördat altarets kors och mottagit birettan - på den kudde eller det ställ som framställts på altarets epistelsida. Han går härför "den långa vägen".) M placerar birettan på kredensbordet och kan därvid vid behov förse sig med ett kort el dyl med trappstegsbönernas text. Därefter går han tillbaka och knäfaller på evangeliesidan straxt till vänster om mitten där han inväntar S, som varit upptagen med att duka för kalken och kontrollera missalets sidmarkeringar så som rubrikerna kräver.

Trappstegsbönerna

Fram till och tillbaka från kredensbordet förflyttar sig M in plano, d v s utan att gå upp för trappstegen till altaret. M svarar nu på bönerna vid altarets fot (psalmen Judica me bortfaller i bl a rekviemmässor). När S läser Confíteor, bugar sig M inte. Däremot böjer han sig halvdjupt framåt och snett vänd mot S när han själv läser bönen Misereátur tui omnípotens Deus. Därefter bugar sig M halvdjupt under det han läser sin egen Confíteor. Vid orden tibi pater och te pater vänder han sig delvis mot S. Med öppen hand slår sig M trefalt för bröstet vid Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. M förblir sedan halvdjupt bugande under det S läser Misereátur vestri. Vid (etter strax före) Indulgéntiam reser han överkroppen och tecknar sig med korset.  Han bugar lätt vid versikeln Deus tu convérsus och kvarstannar så till det S säger Dóminus vobíscum. Vid  Orémus bugar han sig lätt.

Inför kyrkobönen eller kollektbön

Så snart S går upp till altaret reser sig också M. (Han kan dock först bistå S genom att lyfta albans nederkant en smula framtill för att underlätta för S att komma uppför trappan.) M förflyttar sig i sidled så att han står i höjd med altarets kortsida (på evangeliesidan). Här knäfaller han på det nedersta trappsteget. Hädanefter är detta hans utgångspukt, om inget annat anges: M befinner sig på knä på motsatt sida altarmissalet. Vid Introitus gör M korstecknet med S (detta bortfaller vid rekviemmässor). Han svarar på Kyrie eléison och säger Amen efter första och sista kollektbönen. Läses Gloria, bugar M huvudet vid inledningsorden (...in excelsis Deo), vid Adorámus te, vid Grátias ágimus tibi, vid Jesu heliga namn (liksom alltid när Frälsaren nämns vid namn) samt vid Súscipe deprecatiónem nostram. I slutet av Gloria gör M korstecknet samtidigt med S. M svarar inte Amen i slutet av Gloria.

Episteln

Vid slutet av episteln säger han Deo gratias, reser sig och går in plano till hörnet av altarets epistelsida. Här inväntar han att gradualet och Alleluia alternativt tractuspsalmen lästs (ett fåtal högtider har även en sekvens, som  nu läses). När S går mot altarets mitt för att förbereda sig inför evangelieläsningen, tar M missalet och dess ställ/kudde och förflyttar det till altarets evangeliesida. Härvidlag går han "den kortaste vägen": han s a s skär trappstegen diagonalt, först nedför, sedan uppför, i V-form, varvid han förstås knäböjer när han passerar altarets mitt. På evangeliesidan ställer han ned stället med det uppslagna missalet och vrider det en aning med uppslaget vänt något mot altarets mitt. (Därmed är evangeliet så långt möjligt vänt mot norr, så som i levithögmässan.) Han väntar vid boken.

Evangeliet

När S kommer för att läsa evangeliet besvarar M versiklarna i dess början (... Et cum spiritu tuo. ... Gloria tibi Domine) samt gör med tummen (ej nageln) det lilla korstecknet på pannan, läpparna och bröstet samtidigt som S gör så. Eventuellt inväntar han att evangelietexten nämner Jesus vid namn, varvid han i så fall bugar. Därefter går han in plano till epistelsidan och ställer sig där vänd mot S så länge denne läser evangeliet. Om S knäfaller under läsningen gör M detsamma. När evangeliet lästs svarar M Laus tibi Christe, och knäfaller genast därefter, vänd rakt fram.

Trosbekännelsen

I de fall Credo läses fordrar rubrikerna att M kvarstannar på knä under hela bönen. Vidare skall M buga huvudet vid inledningsorden (...in unum Deum), vid Jesu heliga namn (liksom alltid vid sådana tillfällen), vid orden Et homo factus est samt vid simul adoratur. När jungfruns namn nämns bugas huvudet ytterst lätt. I slutet av Credo, men före Amen, tecknar sig M liksom prästen med korstecknet.

VI. Från offertoriet till mässans slut, Missa fidelium

O f f e r t o r i e t  När S sagt Dóminus vobíscum och Orémus går M till kredensbordet där han förser sig med vin- och vattenkärl. Han går upp till epistelsidans hörn och inväntar där S, vinkärlet i höger och vattenkärlet i vänster hand fattade på så vis att vid överlämnandet eventuella handtag alltid är riktade mot S.

Offertoriet

När S anländer bugar M halvdjupt och räcker honom därefter vinkärlet med höger hand. Han tar tillbaka vinkärlet med sin vänstra hand och räcker S vattenkärlet med höger hand. S välsignar vattnet med ett korstecken, varefter han tar vattenkärlet och häller i en vattendroppe i kalken. S lämnar nu tillbaka vattenkärlet till M. Såväl före överlämnandet som efter mottagandet kysser M kärlen (men inte prästens hand). I rekviemmässor bortfaller dock kyssarna helt.

M bugar därefter åter för S. M ställer därefter tillbaka kärlen på kredensbordet, hämtar lavabokannan med skål samt manutergen som han i uppvikt skick lägger upp på vänster arm (alternativt klämmer fast mellan skålen och vänstra handen eller mellan vänstra handens utsträckta  fingrar). Han placerar sig straxt vid sidan om altaret (se bild) och när S sträcker fram sina fingar häller han försiktigt litet vatten ur kannan över dem, och räcker därefter S manutergen. M bugar halvdjupt mot S både inför och efter handtvagningen. Han ställer tillbaka lavabot på kredensbordet, hämtar sanctusklockan och beger sig till epistelsidan, där han lägger sig på knä. Sedan S läst Oráte fratres väntar M tills denne vänt sig om mot altaret och sagt omnipotentem. Då svarar M Suscípiat Dóminus o s v.

Sanctus

M svarar på versiklarna inför prefationen och ringer i klockan tre gånger (3 x 1) samt bugar när S läser Sanctus (vid Benedictus gör M korstecknet, utan att buga), hämtar därpå sanctusljuset (som han tänder på kredensbordet, inte på altaret) vilket han placerar på altarets epistelsida, ej i linje med altarljusstakarna (är altaret litet, kan ljuset stå kvar på kredensbordet eller hellre ställas på något av de nedre trappstegen, på epistelsidan). Han återgår till sin plats på epistelsidans nedersta trappsteg.

När S i kanonbönen kommer till stycket som inleds med Hanc igitur utsträcker han händerna över kalken; vid detta tillfälle ringer M en gång i klockan. Därefter reser sig M och beger sig den kortaste vägen (utan att knäfalla vid altarets mitt) straxt till höger om, snett bakom S (m a o på altarets epistelsida men väldigt nära mitten) och knäfaller där (se bild). Han tar med sig sanctusklockan och håller den i höger hand.

Konsekration och elevation av hostian

Under konsekrationsorden bugar sig M halvdjupt. Vid varje elevation höjer M mässhaken något med sin vänstra hand samtidigt som han ringer tre gånger i klockan, lämpligen distribuerade: ett slag vid S:s knäfall just efter konsekrationen, ett vid själva elevationen samt ett vid S:s knäfall efter elevationen. Eftersom elevationerna är två till antalet kommer klockan att klämta in alles sex gånger. M iakttar under de båda elevationerna den största värdighet och bugar lätt vid S:s knäfall.

Elevation av kalken

Efter elevationen av kalken och S:s sista knäfall, reser sig M, utför ett knäfall (knäböjning) vänd mot det allraheligaste sakramentet och beger sig sedan tillbaka till sin gamla plats på epistelsidan, där han lägger sig på knä. Under återstående delar av Canon har M inget att uträtta, utan förblir i tillbedjan inför Sanctissimum på altaret. S läser så Pater noster. Efter orden Et ne nos inducas in tentationem svarar M Sed líbera nos a málo. Under det S läser Agnus Dei bugar M lätt, men slår sig inte för bröstet. Vanligt är bruket att när S läser Domine non sum dignus, M låter klockan ringa, en gång för varje repetition.

"Domine, non sum dignus."

Under S:s kommunion bugar M halvdjupt. Om det nu finns någon som önskar kommunicera hämtar M, under det S hopsamlar fragmenten från korporalet med patenan, kommunionspatenan från kredensbordet (varvid han samtidigt lämnar ifrån sig sanctusklockan) och beger sig till altarets epistelsida där han knäfaller på det lägsta fotsteget vänd mot evangeliesidan, d v s i sidled. Här, på knä och halvdjupt bugande, läser M med någorlunda hög röst Confiteor utan att vänta på att S förtärt det heliga Blodet. M förblir bugande under det S läser Misereatur men reser överkroppen och korsar sig vid nästa bön, Indulgentiam. Han förblir dock på knä samt svarar Amen på båda dessa böner. På S:s uppmaning Ecce Agnus Dei svarar han trefallt Domine, non sum dignus... samtidigt som han med öppen höger hand slår sig för bröstet.

Lekfolkets kommunion (obs. sanctus-ljuset)

Skall M kommunicera gör han det nu, före lekfolket. Därefter reser han sig och går före S, på dennes högra sida, till korskranket där kommunikanterna knäfallande väntar. Under utdelandet av kommunionen håller M kommunionspatenan under vars och ens av de kommunicerandes haka. S tar därpå kommunionspatenan från M med sig tillbaka till altaret för att där purifiera den. Skulle tabernaklet vara öppet eller S av något skäl konsumera återstående hostior i ciboriet, lägger sig M på knä på epistelsidan till dess tabernaklet stängts eller återstående hostior konsumerats.

Efter kommunionen hämtar M vin och vattenkärl (vin i höger hand, vatten i vänster) från kredensbordet och beger sig till altarets epistelsida för ablutionerna (skulle ingen utom S kommunicera gör M detta strax efter det att S förtärt den invigda Hostian). Här inväntar han att S, som står mittför altaret, lutar kalken (alt. ciboriet) en aning mot honom, varpå M knäböjer (eftersom det fortfarande finns droppar av det dyrbara Blodet i kalken), går uppför altarets trappsteg, närmar sig S samt häller en aning av vinet i kalken utan att först buga för S. Därpå går han tillbaka till altarets hörn (han backar inte!), bugar djupt när S förtär det heliga Blodet och inväntar S. M står alltså på altarets kortsida. När S infinner sig häller M med högerhanden av vinet i kalken (tills S ger ett tecken att sluta) samt resten av vattnet, båda över S:s fingrar, och det med höger hand. M bugar nu för S, ställer därpå tillbaka kärlen på kredensbordet, avlägsnar den purifierade kommunionspatenan samt sanctusljuset från altaret. Det sistnämnda släcks först vid kredensbordet och inte vid altaret. I samband med ablutionerna kysser M varken kärlen eller S:s hand, då M inget överräcker.

M går därefter in plano till evangeliesidan, knäböjer som vanligt när mitten passeras (d v s då antingen korset eller det allraheligaste sakramentet passeras), hämtar det uppslagna altarmissalet samt dess ställ (eller kudde) och bär detsamma till epistelsidan längs den kortaste vägen, m a o diagonalt nedför trappstegen på evangeliesidan och likaledes diagonalt uppför trappstegen på epistelsidan i vad som kan sägas bilda ett V. Missalet placeras därefter rakt på altaret (d v s utan att vinklas som inför evangeliet), just som vid Introitus. (M. slår inte upp rätt sida.) M beger sig in plano till sin plats på evangeliesidan och knäfaller därstädes på nedersta trappsteget. 

Bönerna efter kommunionen

M besvarar postkommunionsbönerna, Dominus vobiscum (Et cum spiritu tuo), Ite missa est alt. Benedicamus Domino (Deo gratias) eller eventuella andra versiklar i dess ställe. Under påskoktaven tillfogar S ett dubbelt Alleluia till Ite missa est; M gör detsamma till sitt svar Deo gratias. M gör korstecknet och bugar lätt under välsignelsen. Därefter ställer han sig upp.

Slutvälsignelsen

Om mässan har ett eget sista evangelium lämnar S mässboken öppen efter postkommunionsbönerna. Detta är ett tecken till M, som i detta fall, så snart han besvarat Ite missa est alt. Benedicamus Domino, hämtar missalet och på sedvanligt vis för det till evangeliesidan. Han kan därvid synkronisera knäböjningen vid altarets mitt med knäfallet för välsignelsen, i vilket fall han knäfaller på båda knäna framför altarets mitt. Är det begynnelsen på Johannesevangeliet som skall läsas förblir i stället M vid sin plats på evangeliesidan, där han sist befann sig, och besvarar stående versiklarna vid början av det sista evangeliet. Därefter går han över till epistelsidan (varvid han förstås knäböjer för altarets kors alt. det allraheligaste sakramentet mittför altaret) och står där vänd mot S. Han knäböjer med honom vid Et Verbum caro factum est och svarar Deo gratias vid slutet.

Sista evangeliet - knäböjning vid "och Ordet blev kött"

M inväntar så S vid epistelsidan, där han vid behov överräcker kortet eller det lilla folkmissalet med bönerna efter stilla mässan (vilket han förstås först hämtat från kredensbordet). Under dessa böner ligger M på knä till höger om S och svarar med hög röst.24 När S går upp till altaret för att hämta kalken, hämtar M birettan från kredensbordet.25 Han överlämnar birettan till S med sin högra hand, i det han ger de brukliga kyssarna, knäfaller med S och föregår honom till sakristian. I sakristian bugar M tillsammans med S djupt mot krucifixet, varefter M bugar för S och sedan knäfaller och ber S om välsignelsen med orden Júbe, Dómne, benedícere. Efter välsignelsen hjälper M S att avkläda sig mässhake o s v, varefter han ånyo beger sig till altaret, släcker ljusen (med början på evangeliesidan), hämtar missalet (om detta lämnades kvar) och kredenskärl, och återgår till sakristian där han avkläder sig talaren och röklinet. Efter det heliga mässoffret ber S sin tacksägelse. M bör om möjligt göra detsamma.

1   Förvirringen är idag stor ifråga om liturgi och det klerikala ståndet. Följande bör därför påpekas med avseende på den klassiska latinska liturgin och dess institutionella ram. Kleresiet, i protestantiska länder olyckligtvis benämnt prästerskap, består inte enbart av de prästvigda, utan av alla dem som mottagit minst den klerikala tonsuren, d v s av dem som avsatts för Guds egen tjänst i den heliga liturgin. Av dessa är många – men alls icke alla – prästvigda. Jämte prästvigningen finns sedan icke färre än två högre och fyra lägre vigningar: diakonens, subdiakonens; akolytens, exorcistens, lektorns och portvaktens. Till kleresiet räknas även de kanik-, munk- och nunneordnar som ålagts kortjänst, d v s dagligen högtidlighåller den fulla tidegärden och konventualmässan. Den heliga liturgin är således ingalunda blott prästens ansvar, utan hela kleresiets, vars hantverk det är att utföra de sakrala riter som gestaltar och omgärdar de heliga mysterierna. Liturgin är heller inte prästens egendom. Snarare är prästen liturgins egendom och ödmjuke tjänare. Förmånen att på ett inre plan ansluta sig till den heliga liturgin är sedan hela kyrkans dyrbaraste skatt och förnämsta rättighet. [«]

2   Oskicket att ministrera i lekkläder har av ritkongregationen alltid bekämpats. Det finns ingen som helst anledning att tillåta t ex scouter att bryta mot vad som är såväl rimligt och lämpligt som traditionellt. [«]

3   Man skiljer på kor och altarrum eller sanctuarium. Koret avskiljs från det övriga kyrkorummet med korskranket, understundom felaktigt benämnt kommunionsbänk, därför att lekfolkets där mottager den heliga kommunionen. (Korskranket antog länge en form som påminner om dess släktskap med de grekiska riternas ikonostas, så t ex de engelska roodscreensman än idag kan beundra. Ikonostasen har f.ö. vuxit fram ur korskranket.) I koret återfinns vanligtvis korstolar, varifrån kleresiet övervarar den heliga liturgin. Altarrummet är den del av koret där altaret rests. Det är som regel högre än övriga koret. [«]

4   Vid de större kyrkorna fanns s k Grands Clercs, som regelmässigt assisterade vid liturgin i koret, och därför ägde sin egen kordräkt. Dessa skolades såväl i liturgins varje ceremoni som i sakral sång. De utgör varje ministrants förebild. [«]

5   Man talar i folkmun om prästkrage. Någon särskild prästkrage finns emellertid icke och har heller aldrig funnits. Däremot bär sekularkleresiet till sin kaftan en för alla nivåer gemensam vit rundkrage av linne, vilken vanligtvis fästs vid en särskild, vit, kraglös skjorta. Föreställningen enligt vilken denna krage vore förbehållen präst- och diakonvigda saknar varje grund. [«]

6   Seden att ministrera iförd alba (samt, förstås, gördel och halslinne) är till sitt ursprung monastisk och bör så förbli: alban är akolytens plagg, d v s utmärker den högsta av de lägre vigningarna. Sekularkleresiets kordräkt, däremot, bärs redan av tonsurerade och i en del ordenssällskap av lekbröderna. En lekman bör förstås nöja sig med att få tjäna som vore han tonsurerad eller lektor. Att vilja klä ut sig till akolyt kan lätt anses tarvligt. [«]

7    Det kan därför inte nog understrykas hur olämpligt det är låta småpojkar ”pynta” koret genom att ikläda dem olika färgglada, mer eller mindre kaftanliknande plagg. (Därmed inte sagt att liturgisk skolning inte kan börja tidigt.) Att, så som dessvärre förekommer, klä ut pojkar till småkardinaler är i liturgiska sammanhang direkt groteskt. Att låta oskolade tonårspojkar med ovårdade eller uppseendeväckande frisyrer ministrera i gymnastikskor och under kaftanen synliga jeans, iförda röklinliknande plagg av billigaste bomull eller syntetmaterial, är knappast bättre. Inte heller bör fler ministranter än vad som behövs förekomma.  [«]

8   Samma romerska resp. fransk-tyska utformning av halspartiet kan iakttagas hos albor. En klassisk romersk alba är kavdratiskt utskuren och behöver sålunda inte knytas i halsen. [«]

9   Den enkla bugningen omfattar tre olika grader: (a) när den riktar sig till gudomen böjs huvudet så att axlarna följer med en aning. (b) Vid den allrasaligaste Jungfruns namn böjs endast huvudet. (c) Nämns i liturgin den aktuella dagens helgon eller den regerande påven, bugar man huvudet lätt. [«]

10  De två undre dukarna kan mycket väl bestå av en längre, dubbelvikt altarduk. [«]

11 Bomull, för att inte tala om konstmaterial, är under inga omständigheter tillåtligt. Efter Sin död sveptes Vår Herre i linne – inte bomull. Bomull räknas över huvud taget inte som ädelt, utan används t ex vid tillverkning av underkläder. Det som gäller om altardukar gäller i lika hög grad om sakralt linne och vid förfärdigande av bl.a. albor och röklin. I vår tid, då tillverkare av kyrkligt linne och liturgiska kläder inte sällan förlorat varje känsla för vad som är tillbörligt, och ofta låter penningintresset gå före Guds ära, måste man noga se upp med vad man hittar. Det är överlag bedrövligt att en tid så rik som vår egen uppvisar sådan snålhet i Guds tjänst, när man under avsevärt fattigare epoker alltid unnade Gud det dyrbaraste och bästa. [«]

12 M får inte glömma att avlägsna vesperalduken, den skyddande, vanligtvis gröna duk (ofta av filt) som bör täcka altaret när det inte nyttjas. [«]

13  Förvaras det allraheligaste sakramentet vid det aktuella altaret, finns i så fall, intill väggen och mitt på altaret, tabernaklet, täckt av i liturgisk färg (dock aldrig svart) förfärdigat tabernakelvelum (conopaeum) i siden. Det stora altarkortet lutas då häremot. [«]

14  Från den stund han iklätt sig mässkläderna nöjer sig däremot S med att djupt buga inför altaret när det heliga sakramentet där inte förvaras. [«]

15  Mässhake, stola och manipel måste vara tillverkade av siden eller av med naturmaterial uppblandat siden. En mässhake kan vara utformad på traditionellt romerskt manér eller ha skurits efter s k gotisk mall. Det finns även ett mindre vanligt renässanssnitt med element från bägge stilarna. [«]

16  Stolan läggs av hävd i form av bokstaven M. Manipeln placeras ovanpå. [«]

17  Också gördeln formas, efter att den först vikts dubbelt, till ett M. [«]

18 Man viker först in ärmarna, varefter albans nederkant viks upp så att S lätt kan fatta tag i mässkjortan och föra den över huvudet. [«]

19 Halslinnet läggs ut platt med de två snörena uppåt, varefter de övre hörnen viks in och nyssnämnda snören viks till vacker form. Inte sällan bär prästen med sig ett eget halslinne, som han förvarar i en särskild ficka tillsammans med det corporale och purificatorium han använder för sin dagliga mässa. M får då invänta att S infinner sig för att ”duka” färdigt. [«]

20  Fram till 1950-talet var det strängt förbjudet att frambära det heliga mässoffret efter förmiddagstid, varför rubrikerna fastställer att S måste ha bett (åtminstone) matutin och laudes. Det är förstås lovvärt att i möjligaste mån söka efterleva denna månghundraåriga tradition och inte i onödan anordna kvällsmässor. I klostren håller man fast vid den dagliga förmiddagsmässan. [«]

21  Det bör understrykas att S och endast S iordningställer kalken. Ministranten får, med mindre än att han är lägst subdiakon, aldrig vidröra kalk och patena (i värsta fall används en duk eller särskilda sakristanhandskar), och heller inte röra vid ett corporale eller purificatorium när dessa väl använts, enär dessa kan innehålla partiklar av de heliga specierna. Det säger sig självt att M därför omöjligtvis kan förbereda kalken. Dessutom är missalets rubriker på denna punkt alldeles solklara. [«]

22  Formellt sett börjar den heliga liturgin i och med prästens iklädning. [«]

23 Detta bärs – mot bröstet – med bägge händerna, och med med bokens öppning vänd åt vänster. Enligt en gammal sed kan M även, efter att S tittat på den aktuella mässans texter och bokmärkt missalet, under det S iordningställer kalken bära missalet till altaret, där M i så fall – utan att öppna det – lägger missalet på altarkudden alt. stället, med öppningen vänd mot evangeliesidan. [«]

24  Dessa böner är inte liturgiska, varför manegentligen inte bugar huvudet vid t ex Oremus. [«]

25  Bar M in altarmissalet i mässans början, hämtar han nu samtidigt detsamma. [«]

Missa cantata

Anvisningar för minis- tranten vid sjungen mässa med eller utan rökelse. Se här.


Missale Parvum

Var hittar man ett latinskt-svenskt folkmissale? Se här.