Enkla anvisningar till kören vid missa in cantu eller

levithögmässa i äldre romersk rit

I den traditionella latinska liturgin finns mellan läst och sjungen mässa ingen blandform. Följaktligen är en mässa antingen sjungen eller läst (s.k. stilla mässa).

En sjungen mässa kan ha olika grader av högtidlighet: missa cantata, levithögmässa, pontifikalhögmässa vid faldistoriet eller vid tronen, påvlig levitmässa... För sången har detta emellertid ingen betydelse.

Scholan/kören sjunger alltid stående. Under konsekrationen är varje form av sång och musik strängt förbjuden.

I Liber usualis finns allt det kören behöver för att sjunga bl.a. kyrko- och helgonårets samtliga mässor. Libern samlar på ett praktiskt sätt erforderliga delar ur Graduale romanum, det romerska kyrialet samt Missale romanum.

Närvarande sångkunniga får naturligtvis förena sig med kören i utförandet av delar av kyrialet så länge urskiljning och kristlig anspråkslöshet iakttas.

Orgelspel eller musik på andra för kyrkligt bruk lämpliga klassiska instrument får i en sjungen mässa förekomma 1) före introitus (preludium), 2) före Gloria, om prästen efter kyriets slut ännu är upptagen av rökelseriten, 3) efter offertorieantifonen, 4) efter konsekrationen och fram till kanons avslutningsord Per omnia saecula saeculorum, 5) efter kommunionsantifonen samt 6) efter slutvälsignelsen, d.v.s. under och efter sista evangeliet (postludium). Efter konsekrationen får t.ex. en motett till det allraheligaste sakramentet framföras. Härjämte får orgelspel understödja körens sång. Orgelspel och annan musik undviks under advent och i fastan.

I en församling eller ett konvent föregås den huvudsakliga mässan på söndagen av en vigvattenbestänkningsceremoni. Denna inleds med antifonen Asperges me (utom påsktid) alt. Vidi aquam (påsktid), vilket gett namn åt denna rit.

Sagda antifon intoneras inför altaret av celebrerande präst iförd korkåpa, varefter den sjungs av kören tillsammans med sin psalm och omkvädet under det prästen bestänker altaret, kyrkorummet och de närvarande. På omkvädet följer en bön föregången av sina versiklar (tonen härför återfinns i Liber usualis). Först härefter byter prästen om till mässhake. Den heliga mässan kan då börja.

Vid sjungen mässa sjungs följande partier alltid: introitus, Kyrie, Gloria (när Gloria är föreskriven), kyrkobönen, episteln, gradualet (utgår under påsktiden), alleluiaversen (under fastan: tractus i dess ställe), sekvens (när sekvens är föreskriven), evangeliet, Credo (när Credo är föreskriven), offertorieantifonen, prefationen, Sanctus, Pater noster, Agnus Dei, kommunionsantifonen, postkommunionen, Ite missa est (alt. Benedicamus Domino).

Försångaren^(*) intonerar körens samtliga stycken utom: Gloria, Credo och (efter Ite missa est alt. Benedicamus Domi- no) Deo gratias. Gloria och Credo tillfaller det celebrerande präst att intonera^(**) . Vidare bör följande beaktas.

Sången bör, när så anges, delas upp på försångare resp. övriga sångare (alt. två mindre körer) för att åstadkomma liksom en dialog mellan två himlakörer. Detta tillämpas såväl under kyrialet (Kyrie, Gloria, Credo o.s.v.) som under växlingarna i mässpropriet (introitus, graduale, alleluia o.s.v.) Graduale romanum lämnar besked om växlingarna med hjälp av asterisker.

Körledaren gör klokt i att före mässan meddela celebrerande präst vilket kyriale och i förekommande fall vilket Credo som kören ämnar sjunga. Då prästen intonerar Gloria, Credo samt Ite missa est (alt. Benedicamus Domino) kan man erbjuda celebranten att gå igenom dessa med honom. Prästen (i en levithögmässa: diakonen) behöver förbereda sin sång av evangeliet. Även härvidlag kan en kunnig körledare hjälpa honom om det verkar behövas.

Vid val av kyriale rättar kören sig i görligaste mån efter graden av högtidlighet (i Liber usualis lämnas för varje kyriale tydliga riktlinjer). Observera att själamässan har eget kyriale. Detta återfinns alltid infällt i rekviemmässans proprium. Detta kyriale får inte nyttjas utanför själamässan.

Den sjungna mässan i kronologisk ordning

Introitus intoneras så snart prästen hunnit fram till altaret och inleder trappstegsbönerna. M.a.o. hörs inte trappstegsbönerna, som f.ö. är celebrantens och dennes ministrars förberedande böner (jmf trappstegsbönernas text). Efter intonationen fortsätter hela kören att sjunga antifonen. Psalmen intoneras av försångaren. Så även Gloria Patri. Antifonen upprepas slutligen av hela kören.

Kyrie, som intoneras av försångaren, följer direkt på introitus, och därefter sjungs genast Gloria (vissa dagar utgår Gloria).  Obs. att prästen intonerar Gloria och härför ofta behöver få sig intonationen svagt sjungen alt. uppspelad på orgel, vilket alltid gäller vid prästens (eller diakonens) intonation.

Det åligger försångaren att höra med celebrerande präst om val av ton för kyrkobönen och att meddela kören. Samma ton nyttjas för bönen efter kommunionen. Dessa toner återfinns beskrivna i början av Liber usualis.

Gradualet följer omedelbart på episteln^(***) och följs i sin tur utan dröjsmål av alleluia, som sjungs på följande vis: 

• försångaren intonerar alleluiaversen fram till asterisken; 
• kören tar om intonationen fram till samma asterisk,
• varefter samtliga tillsammans sjunger färdigt alleluia; 
• försångaren sjunger nu versen;
• försångaren återintonerar alleluia,
• som slutföres av kören utan upprepning av intonationen. 

Obs. att försångaren ensam sjunger gradualets vers.

Ett fåtal mässor (t.ex. påskmässan och rekviemmässan) om- fattar en sekvens, som sjungs nu.

Det åligger försångaren att höra med celebrerande präst (vid levitmässa: med diakonen) om val av ton för evangeliet och att meddela kören. Denna måste nämligen svara i rätt evangelieton. De olika evangelietonerna finns beskrivna i början av Liber usualis.

Credo intoneras så snart prästen efter ev. predikan åter fått på sig manipeln (och i förekommande fall mässhaken). När predikan uteblir sjungs Credo omedelbart efter evangeliet. Obs. att prästen intonerar Credo och härför ofta behöver få sig intonationen svagt sjungen alt. uppspelad på orgel.

När det inte framgår av rubrikerna åligger det försångaren att höra med celebrerande präst om prefationstonen. I Liber usualis hittar man körens svar på de olika prefationstonerna.

Offertorieantifonen sjungs så snart prästen i början av offertoriet sjungit Oremus (efter Dominus vobiscum). 

Sanctus följer omedelbart på prefationen. Det kan delas upp så att Benedictus sjungs först efter konsekrationen (vid Benedictus gör man korstecknet). Kören ligger förstås på knä under hela konsekrationen.

Pater noster, d.v.s. Fader vår, sjungs av prästen ensam, efter att denne i slutet av mässans kanon sjungit Per omnia saecula saeculorum (varpå kören svarade Amen). Vid slutet av Pater noster svarar kören Sed libera nos a malo (de olika tonerna för Fader vår beskrivs i början av Liber usualis).

Efter prästens Pax Domini sit semper vobiscum och körens svar Et cum spiritu tuo intonerar försångaren genast Agnus Dei. Prästen läser samtidigt Agnus Dei tyst. Varje Agnus Dei intoneras av försångaren ensam. Svaret Dona nobis pacem (i själamässor: Dona eis requiem) sjunges däremot av hela kören.

Kommunionsantifonen sjungs efter syndabekännelsen och folkets trefaldiga Domine non sum dignus. Uteblir kommunionsutdelning sjungs antifonen i stället omedelbart efter prästens mottagande av de heliga specierna.

Efter slutvälsignelsen svarar kören på Ite missa est alt. Bene- dicamus Domino. Betänk då att prästen (i levithögmässan: diakonen) för att intonera Ite ofta behöver få sig intonationen svagt sjungen alt. uppspelad på orgel. 

(*) Vid större högtider kan försångarna vara två eller t.o.m. fyra beroende på körens storlek.

(**) Ite missa est alt. Benedicamus Domino sjungs av celebranten i den sjungna mässan men av diakonen i levithögmässan.

(***) Vilken får sjungas av en i oklanderlig kordräkt klädd kantor. Kantorn intar då samma plats som subdiakonen i levithögmässan: vänd mot altaret (öster), i sidled stående i höjd med epistelsidan. Han sjunger ur sin Liber usualis. I böjan av samma Liber är epistelns ton beskriven.