Kristkonungens instituts vänner i Sverige

Det klassiska kyrkorummets rötter återfinns i den romerska basilikan, ett slags domstolsbyggnad... sakralitet...

Den äldre liturgin förutsätter en viss kyrkoarkitektur, som i dag inte alltid föreligger. Rätt arkitektur skänker oavsett stilinriktning en värdig inramning och en symbolisk struktur som svarar mot många av de inslag i liturgin som kan liknas vid en sakral koreografi. För en bättre förståelse av den äldre liturgins symbolik lämnas nedan översiktliga uppgifter om klassisk latinsk kyrkoarkitektur och det rumsligas symbolik i den äldre latinska riten.

Ett kyrkorum består som minst av ett långhus och ett kor med sitt altarrum. Långhusets mittskepp symboliserar den döptes vandring under jordelivet. Kyrkan är i likhet med den döpte en helig plats, en plats där Gud velat ta sin boning. Heligast är likväl koret, symbol för Himmelen och plats för det allraheligaste, så som en gång i Jerusalems tempel. Därför avskiljs koret från det övriga kyrkorummet med ett korskrank, en såväl fysisk som symbolisk avskiljning. Vid detta skrank är det som de troende oftast mottar den heliga kommunionen: från den symboliska Himmelen nedstiger så det himmelska Brödet. Som företeelse är korskranket utomordentligt gammalt. Hos de östkristna har det skjutit i höjden och utvecklats till ikonostasen, medan det i Väst kommit att anta mindre framträdande proportioner. Till koret har kleresiet, det vill säga prästerskapet, altartjänarna i vid bemärkelse, tillträde. Härför ikläder de sig en särskild klädsel, kordräkten vars vanligtvis vita färg påminner om den kristnes himmelska bestämmelseort.

Beläget högre än övriga koret är altarrummet, sanktuariet, där altaret rests. Altaret, på vilket det heliga mässoffret frambärs, är av sten; det har konsekrerats av en biskop eller abbot, och dess skiva är märkt med fem kors som symboliserar Jesu fem sår. I altarskivan förvaras reliker, som bland annat uttrycker den intima förening som föreligger mellan Jesu offerdöd och de heligas uppoffringar och lidanden: i urkyrkan kom sålunda mässan tidigt att firas på martyrernas gravar. Altarets framsida är rikt smyckat antingen med ett dyrbart tyg^¹antependium) eller med en konstnärligt snidad framsida av trä, metall eller sten. Det inger således ett intryck av massivitet och tyngd. Slutligen hänger ovanför altaret en baldakin – kungars och furstars särtecken – och framför altaret en, tre eller än fler oljelampor i ojämnt antal, vilka med naturligt ljus markerar altarets särskilda värdighet. Det altare vid vilket det allraheligaste sakramentet förvaras förses med fler altarlampor än övriga.

Oskiljaktigt från altaret är det krucifix som tronar i dess mitt, omgivet av altarljus (ljusets symbolik är rik: liv, rening, sanning och frälsning – men även värdighet: förr åtföljdes furstar av ljusbärare) av bivax. (Påskens Exsultet anspelar på denna sak, varvid en parallell uppställs mellan binas jungfrulighet och Vår Fru, mellan bivaxet och Vår Herre.) I likhet med Kristi linnesvepning ligger på altaret, som ju bland annat symboliserar Vår Herre, tre vita linnedukar av vilka den ena på ömse kortsidor når ned till golvet och därmed bokstavligen sveper om altaret.

Liksom i samtliga övriga traditionella kristna riter står altaret vänt mot öst (på latin oriens, därav orientering), det vill säga vänt mot den uppåtgående solen, en urkyrklig symbol för den återuppståndne och i tidens slut återkommande Frälsaren. I bön vänder sig prästen och övriga närvarande därför mot öst. Föreställningen att prästen därmed skulle ”vända folket ryggen” är en sentida, antropocentrisk missuppfattning som inte tar hänsyn till ett urgammalt och för övrigt ekumeniskt symbolspråk.

Sett framifrån från långhuset har altaret och altarrummet två sidor. Den högra kallas epistelsidan: här läses gammaltestamentliga läsningar samt episteln, och här förbereds kalken. Den ädlare sidan är emellertid den vänstra, evangeliesidan, varifrån diakonen eller prästen förkunnar evangeliet. Denna vänstra sida är s.a.s. vänd mot norr. När evangeliet läses eller sjunges, vänder sig diakonen eller prästen således mot norr, som symboliserar döden och djävulen. Livets seger över döden får därmed sin gestaltning, en seger som följer av det offer på korset som i den heliga mässan åter görs närvarande.

I den äldre riten fyller läsningarna nämligen inte endast en didaktisk funktion, vilket läsordningen under kyrkoåret och vid de olika helgonfesterna visar. Läsningarnas mening kan snarare liknas vid en ikons: de gestaltar i stiliserad form, de gör därmed närvarande, de slår så att säga upp en port in till nådens mysterium. Det skall därför inte förvåna att epistelläsningen och läsningar ur Gamla testamentet utförs av prästen, subdiakonen eller kantorn vänd mot altaret, det vill säga mot öster: dessa läsningar kallar oss till, förbereder oss för, blickar fram mot den heliga katolska tron, en tro som förverkligas och levs i Kristus, en tro vars mål är föreningen med Gud. I mässoffret blir denna förening en särdeles påtaglig verklighet samtidigt som föreningen med Gud åter blivit möjlig genom offret på Golgata. Det är som om episteln och altaret i sin rika symbolik svarade på varandra.

3 I Mediator Dei (1947) förklarade Pius XII det lämpliga i att altare, krucifix och tabernakel sammanfaller i rummet.

Ur Of the Atmosphere of a Church, 1947

"To enter therefore a Christian church is to enter none other than the House of God and the Gate of Heaven. It is to leave all strife, all disputes [...] outside -- 'Thou shalt keep them secretly in Thy tabernacle from the strife of tongues'--and to enter here on earth into the Unity of the Church Triumphant in Heaven. It cannot be otherwise, since He Himself, who is the Temple of it, the Lamb slain from the foundation of the world, is there also. [...]

"It must, moreover, reduce to folly those terms of 'self-expression' and 'the expression of the age,' used to cover what is merely such incapacity and ugliness as every age has rejected. [...] The purpose of a church is [...] to move to worship, to bring a man to his knees, to refresh his soul in a weary land. That would seem to be the Creator's purpose towards man in giving him the beauty of nature, and it should be the purpose of all art. In art man partakes in this purpose of his Maker and objectively he brings the best of all He has given him to create beauty (in liturgy, poetry, music, ceremonial, architecture, sculpture and painting) to be the expression of his worship. For mankind in the mass the neglect of beauty spells the hardness and narrowness either of a puritan or of a materialist; though the saint and the mystic may pass directly, without the aid of external beauty of art, and even of nature, to God Himself.

"The note of a church should be, not that of novelty, but of eternity. Like the Liturgy celebrated within, the measure of its greatness will be the measure in which it succeeds in eliminating time and producing the atmosphere of heavenly worship. This is the characteristic if the earliest art of the Church, in liturgy in architecture, and in plastic decoration, and it is the tradition of all subsequent ages. The Church took over what is eternal in the Jewish and Greek temples, adapting and perfecting it to her use, developing and adding to it in unbroken sequence, and evolving new forms, some of which came to stay, and some of which needed correction. For the religion of Christ knows no moment of perfection here on earth, although it retains all perfections to which man has attained and rejects all imperfections of barbaric or evil days. It should have no use for the incapacities and crudities of primitive society in the invitation of which some have taken refuge today, this is rather a time to look into the rock whence we are hewn, respondere natalibus.

While we cling to every loveliest form that man's work has produced just as we cling to every loveliestr flower of nature, we must again make the architecture of our churches in complete harmony with the Liturgy, as Rome has done so notably of late for its music. [Anspelning på Pius X:s motu proprio om kyrkomusiken, fr.a. den gregorianska sången, en skrivelse som på sina håll övertolkats, till förfång för den flerstämmiga sången och sakral instrumentalmusik.] And yet, again, just as no moment is perfect, so no reform is pefect, for it will always go a little too far. The admission of later music and a stringed orchestra for the ordinary of the Mass at Barcelona on Easter Day, 1935, in addition to the unaccompanied plainsong and contrapuntal music, was no contradiction of the new ruling. For is there no room in the Kingdom of Eternity here for all manner of music that it has entered into the heart of man to conceive as existing there?

"And so it should be with architecture, the other handmaid of liturgy. No beautiful style should be excluded. But the plan, the 'layout' of the church must first be in accord with the requirements of the liturgy. [...] There is no need to apologise for doing so in architecture [...]

"And do we want originality? I quote Dr. Inge: 'What we call originality is generally the power to see old things in a new light--it is the reading of some open secret, as we know it to be in the natural Sciences.' [...]

~Sir Ninian Comper (1864-1960)

ALTARET

I det följande lämnas exempel på väl utförda altaren. Bilderna är samtliga klickbara.

Låt oss titta närmare på altaret. Anvisningar för altarets utformning och utsmyckning lämnas dels i biskopsceremonialet (Ceremoniale episcoporum), dels i missalet. Man bör jämväl beakta de legitima seder som med tiden vuxit fram samt ritkongregationens olika förtydliganden.

Med hänsyn till sin värdighet (altaret, som är högtidligt konsekrerat, symboliserar Kristus och innehåller reliker) skall ett altare uppföras högre än det omgivande golvet i sanctuariet. Trappstegen som leder upp till altaret är då alltid udda till antalet: 1, 3, 5 eller 7 beroende på altaret och kyrkorummet för övrigt. Sidoaltaren har således vanligtvis färre trappsteg än ett huvudaltare. I ett mycket litet kyrkorum bör kanske inte ens huvudaltaret utmärkas av tre trappsteg.

Utom i somliga strängare ordnar förses trappstegen vanligtvis med dyrbara mattor. Som i allt annat måste god smak härvidlag råda: till exempel heltäckningsmattor och billiga textilier måste till varje pris undvikas. Ifrågavarande mattor får naturligtvis inte bära sakrala symboler: det heliga korset eller den saliga Junfruns initialer utgör inte utsmyckning och är heller inte till för att trampas på.

Ovanför altaret, i synnerhet om det allraheligaste sakramentet där förvaras, återfinns en baldekin eller ett baldekinliknande tak. Symboliken uttrycker Guds närvaro och oädnliga majestät. Biskopens tron måste vara täckt med en baldakin: hur mycket viktigare är då inte altarets baldakin!

I en konsekrerad kyrka måste åtminstone det ena altaret, vanligtvis huvudaltaret, vara ett s.k. fast altare, d.v.s. vara konsekrerat.¹ Ett fast altare består av en stenskiva som fogats till antingen ett massivt altarfundament eller ett antal altarpelare av sten. I altaret infälls ett relikskrin. Altarets skiva uppvisar fem ingraverade kors: ett i dess mitt och ett i vardera hörn.

Portabelt altare

I kyrkorum som inte konsekrerats utan blott välsignats nyttjas istället s.k. portabla altaren. Ett portabelt altare består av ett träaltare vari infällts en s.k. altarsten, en konsekrerad stenskiva stor ungefär som två normalstora vuxenhänder.² En altarsten uppvisar samma inristade kors som ett fast altare. Ett dukat portabelt altare skall icke gå att skilja från ett fast altare.

Framför altaret hänger från taket särskilda oljelampor. Dessa är till antalet alltid udda. Det altare varvid det heliga sakramentet förvaras förses med flest ljus av detta slag, vanligtvis tre. I mycket små kyrkorum kan ett enda ljus räcka.

Ifråga om altaret talar man om epistelsida respektive evangeliesida. På altarets högra sida, epistesidan, läses nämligen episteln under det evangeliet läses på vänstersidan.

På altaret läggs tre dukar av linne. Det räcker om de två undre dukarna täcker själva altarskivan, och man kan härvidlag vika en längre duk dubbelt. Däremot måste den övre duken nå ända ned till golvet på altarets ömse kortsidor. Utom under tiden efter skärtorsdagens kvällsmässa till uppståndelse- mässan två dagar senare förblir altaret alltid dukat. När altaret inte nyttjas, täcks det med en särskild skyddande duk, som aldrig får vara större än altarskivan.

Vidare måste altarets framsida, utom i de fall altaret är massivt och dess framsida synnerligen vackert, täckas av ett antependium. Detta altarhänge, som lämpligen sys av siden men även kan bestå av trä eller av någon dyrbar metall, skall om möjligt rätta sig efter den liturgiska färgen. Emellertid får det aldrig vara svart vid det altare varvid det heliga sakramentet förvaras.

På det dukade altaret ställs altarljusen och ett krucifix fram. Ljusstakarna, som måste uppvisa en klassisk form, står alltid symmetriskt på ömse sidor om krucifixet, som i sin tur bör stå på en plattform eller låda av något slag så att det höjs upp. Vid en stilla mässa nyttjas två altarljus; vid en sjungen mässa fyra och vid levithögmässor sex. Endast vid biskopens levithögmässa kommer sju ljus till användning.

Det allraheligaste sakramentet förvaras i ett tabernakel. Detta återfinns oftast - dock aldrig i domkyrkor - på huvudaltaret, där det intar den plats som krucifixet ovan anvisats.³ Krucifixet, som inte får ställas på tabernaklet, ställs då bakom eller i en särskilt nisch ovanför tabernaklet.

Under mässan, men aldrig utom den, uppställs mot krucifixets plattform (alt. tabernaklet) och på dess ömse sidor de tre s.k. mässkorten med bl.a. texten vid konsekrationen, lavabo och sista evangeliet. På epistelsidan ställs efter sanctus och till dess ablutionerna slutförts det s.k. sanctus-ljuset, i rubrikerna benämt elevationsljus.

Mot väggen, till höger om altaret, står kredensbordet, vilket täcks med en vit duk av linne. Duken ifråga skall på ömse kortsidor - och gärna även framtill - nå ned till golvet. Vid sidoaltaren kan kredensbordet ersättas antingen av en vid väggen fästad, mindre hylla eller av en nisch i lämplig storlek.

Inför en stilla mässa ställs följande fram på kredensbordet: (1) sanctus-ljuset och tändstickor, (2) kärl för vin och vatten, (3) kärl, fat och linnehandduk för lavabo, (4) ringklockan, kommunionspatenan samt eventuellt ett litet folkmissale alt. kort med Leo XIII:s böner efter mässan.

Utanför mässan får inget utom altarets dukar och deras skyddsduk vila på altaret (står krucifix och altarljus direkt på altaret - och således inte på en härför avpassad avsats -, lämnas de dock kvar). Altarbordet är heligt och får naturligtvis inte användas som avlastningsplats eller prydnadsskåp.

Man bör slutligen säga något om det som inte bör finnas i kyrkorummet och i synnerhet inte i närheten av altaret.

En kyrka är inget växthus. Snittblommor är mer än välkomna, men däremot inte krukväxter. Om julgranen kan det påpekas att den inte räknas som snittblomma.

1. Enbart biskopen eller en av honom bemyndigad abbot äger rätt att utföra altarkonsekrationens rit.

2. På altarstenen måste den heliga hostian och större delen av mässans kalk kunna rymmas.

3. I domkyrkor och kanikkyrkor, däremot, förvaras den heliga eukaristin i ett särskilt sakramentskapell. Biskopens liturgi förutsätter att det allraheligaste sakramentet inte finns närvarande på det altare, varvid biskopen officierar. Vid biskopligt besök utanför domkyrkan måste man ta hänsyn till denna omständighet. Det heliga sakramentet flyttas då tillfälligt till annan, säker plats.

SAKRISTIAN

Här lämnas blott de mest grundläggande anvisningarna rörande sakristian.

Sakristian byggs vanligtvis så att den befinner sig antingen bakom eller vid sidan om koret eller altarrummet.

I sakristian skall ett för alla synligt krucifix finnas. Detta vördas av präst och altartjänare såväl före avfärd som vid återtåg. I sakristian finns också ett stort bord (vanligtvis med skåp ovanför och lådor undertill) varpå mässkläder och annat läggs upp.

Någonstans på väggen hänger ett litet inramat kort, som anger såväl den regerande påvens som stiftsbiskopens förnamn, vilka båda måste nämnas i mässans kanon. Sakristian måste även omfatta ett handfat och tillgång till vatten. Här skall vidare mässkläder, linne, heliga kärl, de invigda oljorna, de liturgiska böckerna, register med mera förvaras.

På vägen från sakristian till kyrkorummet bör det finnas en vigvattenskål samt en ringklocka. Befinner sig sakristian bakom altarrummet, och finns det två dörrar in till kyrkorummet, träder kleresiet in från evangeliesidan för stt sedan tåga ut genom sakristiedörren på epistelsidan.

Som namnet antyder måste altarlinnet vara av äkta (fint, vitt) linne. Bomull är inte tillåtet. Varje syntetmaterial är naturligtvis alldeles otjänligt. Inte heller inslag av ylle är tillåtna gällande altarlinne. Såsom altarlinne räknas altardukar, korporale, purifikatorium, palla, lavabo-duk men även kredensbordets duk.

Prästens linne, m.a.o. alba och halslinne, skall också förfärdigas av fint linne. Spets tillåts smycka fr.a. alban. Emellertid får spets aldrig bli annat än just utsmyckning. På en alba bör spets således aldrig sträcka sig högre upp än knäet och skall rätta sig efter grad av högtidlighet och sådant som botperioder. Under stilla veckan är spets över huvud inte lämpligt.

Slutligen skall det noteras att ritkongregationen i det förflutna ofta måst påtala det olämpliga i att låta sakrala symboler som kors, Jesu allraheligaste hjärta eller heliga initialer tjäna som prydnad. En alba skall således inte smyckas med hundratals krucifix i höjd med prästens vader.

Till prästens linne kan också röklinet räknas, vilket används dels som korplagg dels vid sakraments- förvaltning utom mässan. Då röklinet ursprungligen är en enklare form av alba, bör den förstås sys av fint, vitt linne. Vidare bör den till sin form rätta sig efter hävdvunna bruk. S.k. anglikanska röklin, som utmärker sig för sin långa längd och vars halsöppning är rund, är inte tillåtna. Röklinets ärmar är alltid vida.

Röklinet skall inte förväxlas med rochetten. Till skillnad från den förra härrör rochetten inte från alban, utan från ett världsligt värdidhetsplagg. Det markerar därför än idag högre värdighet. Rochetten är biskopens särskilda plagg och därigenom även korherrens samt vissa monsignorers plagg. Rochetten känns igen dels på de snäva, åtsittande ärmarna, dels på den större mängden spets.

Ett röklin kan utformas på litet olika sätt. Den romerska cottan är i halsen kvadratiskt utskuren och når ned en bit ovan knäna. Det franska röklinet saknar utskärning för huvudet, varför det framtill uppvisar en med knut stängd öppning i form av slits. Direkt olämplig är enligt ritkongregationens beslut den anglikanska modellen med sin ovala utskärning och mycket långa längduk.

Ett röklin uppvisar alltid vida ärmar. Rochetten, som liknar ett röklin men utmärks av sina trånga, alba-liknande ärmar (samt ofta smyckas med mera spets än ett röklin), är inget korplagg och får över huvud taget icke bäras av andra än prelater och kaniker. Vid sakrala funktioner täcks även rochetten av ett röklin.

Mässkläder i ordets snäva bemärkelse åsyftar mässhake, dalmatika (diakonens plagg), tunika (subdiakonens plagg) samt det som hör till dessa: stola, manipel, kalkduk, bursa och humeralduk. I ordets vidare bemärkelse omfattas även korkappan. Vid biskopens högmässa förekommer än fler plagg. Tilläggas bör även att dalmatikan och tunikan, som är glädjens plagg, under botdagar ersätts av den vikta mässhaken och den breda stolan.

Mässkläder måste ovillkorligen vara gjorda av siden eller av med naturmaterial uppblandat siden. Man tillåter även silver- eller guldtråd. De erkända liturgiska färgerna måste härvidlag efterföljas. Således är guldtråd med hänsynt till sitt höga värde tillåtet som ersättning för den liturgiska färgen vit (men även röd). Då gult inte hör till de liturgiska färgerna kan gult sidentyg däremot aldrig nyttjas istället för vitt, som ett slags guldimitation.

De liturgiska färgerna är vitt, rött, grönt, violett (ibland rosa) och svart. Blått hör inte till de liturgiska färgerna. Inte heller gult.

De sakrala kärlen tillverkas undantagslöst av ädelmetall. Vanligast är guld, silver och platina. Kärl av silver måste dock förgyllas invärtes, så att de heliga specierna aldrig kommer i beröring med annat än det ädlaste. Kalken och patenan utgör de viktigaste sakrala kärl. De måste konsekreras och får därefter inte beröras av annan än subdiakon eller högre. Ciborium och monstrans är heliga kärl, som dock inte konsekreras. Efter purifikation är det alltså inte förbjudet att vidröra dem.

Altarljus bör innehålla bivax. Påskens Exsultet anspelar på denna sak, varvid en parallell uppställs mellan binas jungfrulighet och Vår Fru, mellan bivaxet och Vår Herre.

FÖRVANDLING

Inte sällan står altartjänaren inför uppgiften att förvandla ett altarrum som vanligtvis används för den nya mässa som Paulus VI promulgerade och som läses versus populum till ett för den klassiska liturgin avpassat sanctuarium. Vi lämnar i det följande en del råd för denna process.

Till att börja med bör man studera följande video (20 Mb) över förvandlingsarbetet sådant det kan te sig i praktiken. Arbetet är föredömligt utfört, om än det inte hinns med att förse åtminstone det översta trappsteget med en dyrbar matta.

På bilden ovan visas hur man inför en bestämd mässa, med små medel och litet planering tillfälligt kan förvandla ett mycket bart kapell, föga lämpat för den äldre liturgin.

Antependiet (tyget framför altaret) av vitt, vävmönstrat tyg gör här mycket för att komma bort från den känsla av bord som altaret i vanliga fall ger. Härefter har tre linnedukar tillkommit (ante- pendiet har med nålar fästs i den undra duken som i sin tur hålls på plats av altarljus, krucifix och en del annat), av vilka den övre når ned till marken.

Kapellets väggkrucifix är mycket vackert och lämnas därför kvar. Dock kräver rubrikerna att ett krucifix ställs på altaret. Krucifixet ifråga köptes på Tradera. Det omges av fyra, alldeles vanliga ljusstakar i svenskt silver som i vanliga fall står i ett vardagsrum. Höga ljus med inslag av bivax har inhandlats i en lokal butik.

Då kapellets sakristia visade sig rymma ett relikskrin ställdes detta till höger om krucifixet. En vacker ängelfigur ställdes på motstående sida. Slutligen har på nätet nedladdade altarkort inramats med vackra ramar och ställts på sin plats. Kudden för missalet är med sina små pomponger inköpt på Indiska kompaniet.

Kapellets altare har tyvärr uppförts direkt på golvet och saknar därmed trappa, vilket är olyckligt. Mattan är i sådana fall särdeles viktig, vilket här tydligt ses.

Idealiskt hade tabernaklet befunnits bakom altaret. Här har vi måst jämka. Ett ljus har dock framställts och tänts för att hedra det allraheligaste sakramentet.