Kristkonungens instituts vänner i Sverige

Den klassiska latinska liturgin förutsätter att kleresiet - i likhet med t.ex. påven - bär den dräkt som hör till dess stånd. För den romerska riten är detta vanligtvis sekularprästens klädsel, kaftanen. Att frambära det heliga mässoffret utan kaftan eller ordendräkt under alban är således förbjudet.

Sekularprästens klädsel består av den svarta, i ylle förfärdigade, fotsida kaftanen (även talár eller sután). Till denna hör sedan flera århundraden tillbaka en vit rundkrage i linne, som i nacken fästs vid en kraglös, vit skjorta. Vid rundkragen fästes framtill en flärp av tyg - oftast svart till färgen - vilken vid knäppningen hamnar innanför kaftanen och på så sätt håller kragen på plats framtill. Den romerska kaftanen knäpps med ett trettiotal synliga knappar.

Vidare bär sekularprästen svarta knästrumpor och värdiga, välvårdade svarta skor av god kvalitet. Bär klerken bälte, bär han det traditionsenliga, tämligen breda romerska bältet med fransar.

Till sekularprästens vardagsdräkt hör sedan den svarta, romerska prästhatten och prästrocken (ita. greca, fra. douillette), men dessa bärs per definition aldrig i liturgiska sammanhang.

När en klerk av latinsk rit i koret närvarar vid den heliga liturgin, måste han ikläda sig sin kordräkt.

Den latinska sekularklerkens kordräkt förutsätter den fotsida kaftanen och det som därtill hör. Lovvärt men inte strängt nödvändigt är att prästen inför liturgin byter till klerikala skor med spänne och korbälte med tofsar. Ovanpå kaftanen ikläder sig klerken ovillkorligen röklinet (och inte rochetten).

Röklinet kan räknas till prästens sakrala linne. Det används dels som korplagg dels vid sakraments- förvaltning utom mässan. Då röklinet ursprungligen är en enklare form av alba, bör den förstås sys av fint, vitt linne. Vidare bör den till sin form rätta sig efter hävdvunna bruk. S.k. anglikanska röklin, som utmärker sig för sin långa längd och vars halsöppning är rund, ses mycket ogärna. Röklinets ärmar är alltid tämligen vida.

Röklinet skall inte förväxlas med rochetten, vilken kan studeras på bilden ovan. Till skillnad från den förra härrör rochetten inte från alban, utan från ett världsligt värdidhetsplagg. Det markerar därför än idag högre värdighet. Rochetten är biskopens särskilda plagg och därigenom även korherrens samt vissa monsignorers plagg.

Rochetten känns igen dels på de snäva, åtsittande ärmarna, dels på den större mängden spets. Till skillnad från röklinet får f.ö. rochetten förfärdigas av tunt, dyrbart bomullstyg. Så som bilden ovan visar bärs rochetten vanligtvis antingen under mozzettan (t.v.) eller under mantellettan (t.h.). Rochetten bärs sålunda aldrig utan plagg utanpå.

Det torde säga sig självt att röklinet aldrig kan ersäta rochetten och omvänt: deras respektive ursprung, historia, symbolik och funktion är raktigenom olika. Prelatens kordräkt behandlas här inte närmare. Dock kan påpekas att biskopens pektoralkors tillhör kordräkten. Följaktligen får pektoralkorset inte bäras utanpå t.ex. mässklä- derna.

Ett röklin kan utformas på litet olika sätt. Den romerska cottan är i halsen kvadratiskt utskuren och når ned en bit ovan knäna. Det franska röklinet saknar utskärning för huvudet, varför det framtill uppvisar en med knut stängd öppning i form av slits. Direkt olämplig är som sagt, enligt ritkon- gregationens tidigare beslut, den anglikanska modellen med sin ovala utskärning och mycket långa längd

Ett röklin uppvisar alltid vida ärmar. Rochetten, som liknar ett röklin men utmärks av sina trånga, alba-liknande ärmar (samt ofta smyckas med mera spets än ett röklin), är i sig inget korplagg och får över huvud taget icke bäras av andra än prelater och kaniker. Vid sakrala funktioner täcks även rochetten av ett röklin.

Härutöver bär klerken birettan, vilken han inne i kyrkorummet håller i handen utom när han sitter.

Inför mässan ikläder sig prästen halslinnet, alban, gördeln, manipeln, stolan och mässhaken. För iklädandet av varje plagg är en given bön påbjuden. Slutligen tar prästen på birettan.

Sekularprästens halslinne (ordnar med kapuschong har vanligtvis en egen variant med plats för denna) är ett rektangulärt stycke av tunt vitt linne. Dess övre hörn förses med var sitt band varmed halslinnet knyts fast och hålls på plats. På det ställe prästen kysser vid iklädningen broderas vanligtvis ett litet grekiskt kors av vit tråd.

Halslinnet täcker halsen och döljer kaftanens krage så att alban syns fortsätta ända upp till strupen. Alban bärs aldrig utan halslinne. Halslinnet bärs även till röklinet när detta ersätter alban, d.v.s. när röklinet bärs under korkappan, dalmatikan eller tunikan. Halslinnet måste täcka klerkens vardags- kläder. Den klerikala kragen får således inte synas.

Alban, även kallad mässkjorta, är en vid, fotsida klädnad av vitt, fint linne (ylle - för att inget säga om konstmaterial - är direkt olämpligt och var fram till nyligen strängt förbjudet). I halsen kan det antingen vara utskuret (romerskt bruk) eller för att underlätta huvudets passage uppvisa en framtill anlagd slits (som knyts med ett insytt halsband). Dess ärmar är alltid trånga. Förses ärmslutet med spets, är det sed att under spetsen infälla ett svart (vanlig alba) eller amarantröd (alba för prelater) bakgrundstyg.

På bilden ovan syns två albor med infällt tyg under ärmspetsen. Man ser här även hur halslinnet bärs: det knyts kring nacken och halsen, varefter halslinnets övre del sticks in mellan den klerikala rundkragen och halsen. Först därefter ikläder man sig alban. På bilden syns jämväl hur manipeln bärs. (Den i ryggen uppvikta mässhaken förklaras av sammanhanget: de båda abbéerna prästvigs.)

Alban får smyckas med vit spets av god kvalitet. Spetsen får dock inte överväga, utan skall just smycka (grov spets eller spets av dålig kvalitet smyckar inte utan förfular - linne är alltid vackrare och lämpligare än dålig spets).

Under sorge- och botperioder är ansenliga mängder spets naturligtvis inget passande inslag. Vid rekviemmässor torde spets rentav vara direkt opassande, i synnerhet vid påvens rekviemmässa och under hela interregnum. Det finns för sådana tillfällen särskilda, osmyckade röklin och rochetter

Under alban bärs ovillkorligen halslinnet, ett kva- dratiskt stycke tunt vitt linne (se ovan).

Gördeln (cingulum) symboliserar bl.a. kyskheten. Den får förfärdigas i vilket naturmaterial som helst. Dess färg regleras inte, varför den mycket väl kan anta olika färger och t.o.m. följa de liturgiska färgerna. Den måste ovillkorligen vara lång nog att vikas dubbelt och då ännu vara så pass lång att den räcker för att fästa den över bröstet korsade stolan. Seden bjuder att gördeln smyckas med tofsar.

Mässhaken, stolan, manipeln, kalkvelumet och bursan utgör tillsammans en mässuppsättning: de tillverkas i samma modell och av samma tyg i samma färg.

Stolan är tillräckligt känd för att inte behöva beskrivas här. Dock kan påpekas att den i äldre rit, av prästen korsas framtill (den hålls då på plats av gördeln, vars ändar knyts om stolans ändar): endast biskopen bär under mässan stolan utan att korsa den över bröstet. Diakonen bär den istället över vänstra axeln.

Manipeln ser ut som en liten stola. Den bärs på vänsterarmen av leviterna (subdiakon, diakon, präst och biskop). Manipeln bärs systematiskt och endast under mässan, varvid den åtföljer mässans särskilda plagg, d.v.s. mässhaken, dalmatikan och tunikan (alt. den vikta mässhaken och den breda stolan vid bottider). Manipeln bärs således aldrig till korkappan.

Velumet och bursan är ämnade att skydda och uttrycka vördnad inför kalken resp. korporalet, d.v.s. det som kommer i beröring med de heliga specierna. Velumet och bursan hör förstås inte till mässkläderna i strikt bemärkelse, men hör intimt samman med dem, varför de också sys upp tillsammans med varje mässhakeuppsättning.

Mässhaken och tillhörande delar (stola, manipel, velum och bursa; vid levithögmässa även humeralduk) måste vara av siden eller av med siden uppblandat naturmaterial. Härjämte tillåts silver- och guldtråd.

Detta gäller naturligtvis även diakonens dalmatika och subdiakonens tunika (och de plagg som ersätter dessa vid botdagar). Innan de liturgiska färgerna uppstod i Västerlandet, räknades endast materialets kvalitet, vilket ännu är fallet bland östkristna. Man bör i värsta fall låta materialets kvalitet gå före liturgisk färg.

Att bortse från tygets beskaffenhet och dyrbarhet, och tillverka billiga (eller än värre: dyra men likväl tarvliga) skinande liturgiska kläder av konstma- terial, när vi lever i den materiellt sett rikaste av tider, är svårligen förenligt med den kärlek till Gud utan vilken vår religion inte är mer än falskt utanpåverk.

De liturgiska färgerna är: vitt, rött, lila, svart och grönt. Härtill skall fogas rosa som ersätter lila vid Laetare och Gaudete. Som vitt räknas även tyg av (äkta) guld- eller silvertråd. Tyg av guldtråd får även ersätta röd färg.

Varken blått eller gult utgör liturgiska färger. Genom påvligt indult får blått emellertid användas vid Maria-fester i somliga kyrkoprovinser. Varken Sverige eller något annat nordiskt land hör till dessa.

(korkappa...) dalmatika... tunika... bredstola... vikt mässhake... humeralduk...

Som namnet antyder måste altarlinnet vara av äkta (fint, vitt) linne. Bomull är inte tillåtet. Varje syntetmaterial är naturligtvis alldeles otjänligt. Såsom altarlinne räknas altardukar, korporale, purifikatorium, palla, lavabo-duk men även kredensbordets duk.

Prästens sakrala linne, m.a.o. alba och halslinne, skall också förfärdigas av fint linne. Spets tillåts smycka fr.a. alban. Emellertid får spets aldrig bli annat än just utsmyckning. Det får således aldrig sträcka sig högre upp än knäet och skall rätta sig efter grad av högtidlighet och sådant som botperioder. Under stilla veckan är spets över huvud inte lämpligt.

Slutligen skall det noteras att ritkongregationen ofta måst påtala det olämpliga i att låta sakrala symboler som kors, Jesu allraheligaste hjärta eller heliga initialer tjäna som prydnad. En alba skall således inte smyckas med hundratals krucifix i höjd med prästens vader.

Till prästens linne kan också röklinet räknas, vilket redan behandlats på annan plats (se Kordräkt).

Mässkläder i ordets snäva bemärkelse åsyftar mässhake, dalmatika (diakonens plagg), tunika (subdiakonens plagg) samt det som hör till dessa: stola, manipel, kalkduk, bursa och humeralduk. I ordets vidare bemärkelse omfattas även korkappan. Vid biskopens högmässa förekommer än fler plagg. Tilläggas bör även att dalmatikan och tunikan, som är glädjens plagg, under botdagar ersätts av den vikta mässhaken och den breda stolan.

Mässkläder måste ovillkorligen vara gjorda av siden eller av med naturmaterial uppblandat siden. Man tillåter även silver- eller guldtråd. De erkända liturgiska färgerna måste härvidlag efterföljas. Således är guldtråd med hänsynt till sitt höga värde tillåtet som ersättning för den liturgiska färgen vit (men även röd). Då gult inte hör till de liturgiska färgerna kan gult sidentyg däremot aldrig nyttjas istället för vitt, som ett slags guldimitation.

De liturgiska färgerna är vitt, rött, grönt, violett (rosa vid Laetare och Gaudete) och svart. Blått hör inte till de liturgiska färgerna. Inte heller gult.

De sakrala kärlen tillverkas undantagslöst av ädelmetall. Vanligast är guld, silver och platina. Kärl av silver måste dock förgyllas invärtes, så att de heliga specierna aldrig kommer i beröring med annat än det ädlaste. Kalken och patenan utgör de viktigaste sakrala kärl. De måste konsekreras och får därefter inte beröras av annan än subdiakon eller högre. Ciborium och monstrans är heliga kärl, som dock inte konsekreras. Efter purifikation är det alltså inte förbjudet att vidröra dem.

Altarlinne... corporale, purificatorium, palla... manuterg...

Corporalet av vitt, fint linne. Liljekors i mitten. Får endast smyckas med ytterst litet vit spets längs kanten.

Purificatoriet av fint vitt linne. Grekiskt kors i mitten. Får endast smyckas med ytterst litet vit spets i ändarna.

När prästen förmedlar sakramenten, delar ut kom- munionen utanför mässan eller utdelar olika välsignelser i enlighet med ritualet, bär han kordräkten (inkl. biretta) och stola i rätt liturgisk färg. Vi högtidliga tillfällen kan prästen även bära korkappan.