PRÄSTBRÖDRASKAPET S:T PIUS X OCH 2004 ÅRS KRIS

[Bakgrund]

Prästbrödraskapet S:t Pius X återfinns idag över hela världen och räknar över 450 präster. Det grundades 1970 av ärkebiskop Marcel Lefebvre, tidigare missionär i Afrika och under Andra vatikankonciliet generalsuperior för den stora missionsorden Helgeandsfäderna. Avsikten var att i en tid av förvirring möjliggöra en traditionell skolning av unga prästkallelser. Så småningom kom emellertid stora delar av den framväxande traditionella rörelsen att samlas kring rörelsens mest kände biskop och största prästsamman- slutning. För många blev ärkebiskop Lefebvre en symbol för den traditonella rörelsen. Han förblir än idag beundrad och älskad av många.

Ärkebiskop Marcel Lefebvre

Förhållandet till Rom - men i synnerhet förhållandet till de franska biskoparna - blev med tiden spänt allteftersom Paulus VI:s kyrkoreform, vars principer ärkebiskopen ifrågasatte, drevs allt längre. Inte minst blev den liturgiska frågan en stötesten på ömse håll (en fråga som i och med Summorum pontificum i allt väsentligt bilagts på det sätt ärkebiskop Lefebvre önskade redan 1970). Situationen skulle komma att ytterligare förvärras av de franska biskoparnas vid den tiden alltmer politiskt färgade framtoning.

1988 kom det till ett brott då ärkebiskop Lefebvre, efter utdragna förhandlingar med kardinal Ratzinger, mot påvens vilja vigde fyra biskopar för att, som han såg saken, säkra prästbrödraskapets och den hävdvunna katolska gudstjänstens framtid efter sin död. Rom svarade med att förklara de berörda biskoparna exkommunicerade. Såväl inom prästbrödraskapet som i den traditionella rörelsen orsakade detta djup splittring. Så bröt till exempel flera klostergemenskaper med Prästbrödraskapet S:t Pius, där också några av de egna prästerna lämnade - varvid Prästbrödraskapet S:t Petrus uppstod.

Biskopsvigningarna 1988

Rom önskade att de strandade förhandlingarna med ärkebiskop Lefebvre skulle leda till början av en lösning på "det traditionalistiska problemet". Den helige Faderns motu proprio "Ecclesia Dei" från det året uttrycker denna önskan. Och med denna var den traditonella rörelsen plötsligt erkänd av kyrkans högsta jordsliga myndighet.

Medierna valde något oväntat att ge 1988-års biskopsvigningar och efterföljande kontrovers stor publicitet. Därmed kom dessa händelser att etsa sig fast i det allmänna medvetandet. Än idag förblir Prästbrödraskapet S.t Pius X i mångas ögon synonymt med den traditionella rörelsen, vilken i sin tur utpekas som icke varande riktigt katolsk - oaktat det faktum att rörelsen omfattar flera ordnar, prästsällskap och lekmannasamman- slutningar, vilka i sin tur står under Roms direkta beskydd bland annat genom den påvliga kommissionen Ecclesia Dei:s försorg.

[Krisen]

Under sommaren 2004 utbröt inom Prästbrödraskapet S:t Pius en kris, som länge grott i det tysta. Denna kris gjordes snart offentlig på Internet men blev även, vilket är ovanligt, omskriven i fransk press. Dess omfattning och ovanliga karaktär, samt prästbrödraskapets särställning inom den traditionella rörelsen gjorde det angeläget att här uppmärksamma den och därmed även sammanfatta den för en svensk publik.

Officiellt har hela saken från första början rubricerats som olydnad och ansetts beröra endast det franska distriktet. Prästbrödraskapets kyrkoherde i Bordeaux, den utomordentligt karismatiske och i Frankrike vida kände abbé Philippe Laguérie hade vägrat åtlyda sin generalsuperiors order om förflyttning till Mexico och mer eller mindre låst in sig i sin tjänstebostad. I detta fick han stöd av sin yngre hjälppräst, abbé Christophe Héry, känd som en av prästbrödraskapets skarpaste hjärnor. Ett tredje namn nämndes i samma sammanhang, nämligen abbé Guillaume de Tanoüarn, känd - inte minst bland unga parisbor - för sin framträdande personlighet, tillika chefredaktör för tidskrifterna Pacte och Nouvelle Revue Certitudes.

Biskop Fellay

I själva verket rörde det sig om en djup intern kris, som än idag berör prästbrödraskapets hela liv och som då hade kristalliserat sig kring seminariefrågan. Man hade vid prästsällskapets olika seminarier de senaste åren underkänt så många kallelser att man vid prästseminariet i Écône inför sommaren 2005 endast hade en enda prästkandidat kvar att prästviga : denne var nämligen den ende som återstod av de över femton unga män som tillsammans med honom gått in vid seminariet fem år tidigare. Och förhållandena var 2004 likartade, ehuru inte lika illa, vid samtliga seminarier, i synnerhet tyska Zaitzkofen. (Som jämförelse kan man anföra ett känt citat av ärkebiskop Lefebvre: Som seminarierektor blev jag ibland kritiserad för att ta emot allt och alla som infann sig. Jag brukade svara: jag öppnar famnen, och överlämnar urvalet åt jungfru Maria.)

Att saken berörde Écône var förstås extra känsligt, då det länge var prästsällskapets enda seminarium. Det grundades f.ö. av ärkebiskopen personligen och denne blev också dess förste rektor. I folkmun är Écône och Prästbrödraskapet S:t Pius X ofta utbytbara begrepp.

Abbé Laguérie, som hörde till de äldsta inom prästbrödraskapet, hade länge iakttagit den oroväckande utvecklingen vid Écône. Vid upprepade tillfällen de senaste fyra åren skall han ha tagit upp saken med sina överordnade, däribland generalsuperiorn, biskop Fellay, i syfte att få dem att uppmärksamma vad som enligt abbé Laguérie och flera andra präster blivit ett mycket allvarligt problem. Något gensvar fick han dock aldrig.

2004 sammanställde han så en studie om situationen i Écône. Inte minst skall den oro och den känsla av främlingskap som seminarieproblemet orsakat hos en allt större del av lekfolket ha inverkat på hans beslut. Likaså det öde som flera seminarister från Bordeaux gått till mötes i Écône.

Vid det laget hade det emellertid redan hunnit bli spänt mellan abbé Laguérie och hans överordnade till följd av olika förvecklingar kring renoveringen av den medeltida kyrka, som abbén förmått myndigheterna i Bordeaux att låta prästbrödraskapet nyttja - mot kardinalen -ärkebiskopen av Bordeaux' vilja (i Frankrike anser sig staten äga de kyrkobyggnader som uppförts före 1905, men låter vanligtvis den katolska kyrkan nyttja dem, och om denna nyttjanderätt kan det alltså uppstå oenigheter).

Abbé Laguérie

Mot bakgrund av den ovilja att diskutera seminariefrågan som hans överordnade ditintills visat, valde abbé Laguérie under sommaren att skicka nyssnämnda studie om Écône till ett trettiotal ledande franska medbröder. Denna gång reagerade prästbrödraskapets ledning utan dröjsmål: biskop Fellay svarade omedelbart med att flytta honom till Mexico, något som abbé Laguérie alltså vägrat efterkomma.

Men bakom seminariefrågan dolde sig som sagt allvarligare, djupare och allmännare problem. Ideologisering och monopolisering av tron, sekterism, osunda lydnadskrav, egenmäktig och till sist totalitär auktoritetsutövning, klerikalism, otillbörlig likriktning av såväl prästkandidater som lekmän, till paranoia angränsande misstänkliggörande av utomstående, och - som en följd - glädlelöshet, känslokyla, anti-intellektualism och isolering: abbé Aulagnier, själv äldste inom prästbrödraskapet och sedan 2003 utesluten för "subversiv verksamhet", menar att utvecklingen sett ut ungefär så, och att man står inför olika yttringar för ett och samma problem inom prästbrödraskapet.

"Ytterst rör det sig om en kamp mellan två oförenliga riktningar inom prästbrödraskapet. Den ena sätter prästbrödraskapet och ideologin främst; den andra kyrkan och tron. Den ena har missförstått och förvrängt ärkebiskopens verk; den andra minns jämte ärkebiskopens renlärighet hans katolicitet, hans värme, humor och glädje. [...] Otillbörlig kadaverlydnad har på bekostnad av sunda katolska principer blivit det enda och högsta. I slutändan är det Evangeliet självt och den kristna kärleken till Gud och andra som trängs undan."

Problemet skulle alltså vara mänskligt och andligt, i viss mån psykologiskt, men få filosofiska, moraliska, teologiska och kyrkopolitiska följdverkningar (så skall till exempel förhandlingarna med Rom ha försvårats betydligt av denna utveckling). Allt enligt abbé Paul Aulagnier, som en gång själv var rektor vid Écône, men som även varit distriktssuperior för Frankrike i 18 år (1976-1994) - det land som är själva hjärtat i prästbrödraskapets verksamhetsområde.

Abbé de Cacqueray

Och många är de som känner igen hans verklighetsbeskrivning, såväl bland de troende som bland prästerna. Man frågar sig alltmer vilken koppling det kan finnas mellan den konflikt som 2004 seglade upp till ytan och de många förflyttningar som de senaste åren drabbat vissa präster inom prästbrödraskapet - ofta "kändisar" - som utmärkt sig för sin självständighet, karisma och intellektuella kapacitet. På samma sätt kritiseras den tendens, som under biskop Fellays tid som generalsuperior blivit allt tydligare, att åsidosätta de äldre prästerna till förmån för unga, oftast mycket hårdföra - och sinsemellan förvånansvärt lika - abbéer.

Tisdagen 7/9 höll så den franske distriktssuperiorn, abbé Régis de Cacqueray, ovanligt nog presskonferens, varvid han tillbakavisade alla uppgifter om en seminariekris och meddelade att abbéerna Laguérie och Héry båda uteslutits för uppvigling. Abbé Laguérie hade å sin sida till kyrklig domstol (först Fribourg, senare Rom) överklagat sanktionerna mot honom. Under tiden förblev prästbrödraskapets troende djupt splittrade. Och många präster oroliga för att stå på tur i den utrensning som föreföll ha inletts. I moderhuset i schweiziska Menzingen talade generalsuperiorns sekreterare, abbé Arnaud Selégny, å sin sida om "en liten lokal kris inom det franska distriktet" (källa).

[Källa: Abbé Aulagnier, av Daniel Hamiche intervjuad 8/9 för Radio Courtoisie samt Fraternité Canal Historique]

[Krisen fortsätter]

Under september månad skulle krisen inte mattas av, om ock intresset från de stora media sinat. Snarare tvärtom. I Bordeaux höll sig abbéerna Laguérie och Héry kvar i prioratet, därifrån de alltjämt utgav sin Mascaret, prioratets nyhetsblad, känt för sin frispråkighet, och som nu öppet trotsade och emotsa såväl distrikt- som generalsuperior. Man hade - trots motståndarsidans intagningsförsök - fortsatt kontroll över den stora medeltida kyrkan i stadskärnan, där den dagligen mässan lugnt fortsatte. Samtidigt var stödet från de troende bevisligen mycket stort.

Den nytillsatte priorn för Bordeaux, abbé Duverger, hamnade å sin sida i en ytterligt obekväm belägenhet. Förvisso var han nu till sist på plats, men endast tack vare vakthundar, beväpnade Securitas-vakter och uppbrutna lås. Hans legitimitet hade därmed skadats svårt, och antalet sympatiserande lekmän ytterligare sjunkit. Inte heller skulle biskop Fellays beslut att vägra konfirmera Bordeaux-bornas barn stärka den nye priorns ställning. Samtidigt pågick runtom i prästbrödraskapet en strid under ytan mellan två fraktioner som bildats under många år.

Abbé de Tanoüarn var i september 2004 ännu medlem i Prästbrödraskapet S:t Pius X. Han hörde till dess få uttalade intellektuella och var utan tvekan en av dess allra färgstarkaste personligheter. Han var även känd för sin popularitet bland unga och för sin förmåga att nå ut till dem som inte har sina rötter i för fransk traditionalism gängse sociala sammanhang. Abbén var sedan tio år tillbaka knuten till Prästsällskapets stora parisförsamling Saint Nicolas-du-Chardonnet, där bl.a. den hel. Vincent de Paul en gång varit kyrkoherde, men han var även verksam som tidskriftsredaktör. Han hörde slutligen till dem som nämnts bland dem för ledningen misshagliga och som nu löpte risk att uteslutas tillsammans med abbéerna Laguérie och Héry. Abbé de Tanoüarn kunde sägas förkroppsliga den människotyp som idag - enligt kritikerna - inte längre skulle tillåtas bli prästvigd i Écône eller Zaitzkofen.

Abbé de Tanoüarn

Alltsedan krisens början hade det spekulerats i abbé de Tanoüarns roll. Man väntade därför med spänning på höstens första utgåva av abbéns tidskrift Pacte. Skulle abbé de Tanoüarn ta ställning och därmed ytterligare riskera uteslutning? I månadsskiftet (september-oktober) utkom så Pacte. Numrets första artikel hette abbé Laguéries rätt och talade om en "kris som hotar prästsällskapets själva överlevnad". Där avfärdade abbén prästbrödraskapets officiella version (personkonflikt, fräckhet, olydnad) och förde istället in diskussionen på seminariefrågan (och auktoritetsutövningen).

Nådens värld är inte förnimbar; prästkallelsen hos en ung man kan därför inte avläsas, fastslog han i en tydlig markering mot jansenistiska tendenser i kallelsefrågan (allmänt känt bland traditionella präster är att Rom under 1900-talets början hade sett sig nödgat att ingripa mot just denna sorts kryptojansenistiska tendenser i den franska kyrkan, men frågan förblir likväl en het potatis). Därmed antydde nu också abbé de Tanoüarn att nuvarande kris - i enlighet med vad abbé Aulagnier redan hävdat - skulle vara ett uttryck för två teologiskt sett oförenliga riktningar inom Prästbrödraskapet S.t Pius. Två vitt skilda mentaliteter stod isåfall mot varandra, och i det ena lägret skulle man alltså glida allt längre bort från katolsk lära.

[Källa: Fraternité Canal Historique]

Stöd från högst oväntat håll fick abbéerna Laguérie, de Tanoüarn med flera söndagen 17/10, då biskop Richard Williamson på besök i prästsäll- skapets största kyrka, Saint Nicolas-du-Chardon- net, i Paris, till mångas häpnad tog upp krisen från predikstolen.

Den engelskfödde biskopen är känd som ett slags enfant terrible inom den traditionella rörelsen. Hans ofta kontroversiella, oförsiktiga och provokativa uttalanden ("Kvinnor hör inte hemma på universitetet", "Judarna styr USA", "Rom har förlorat tron") påminner ofta om en viss sorts fransk dragning åt det polemiska och extrema. Hans obrottsligt hängivna trohet mot FSSPX är också vida känd. Samtidigt sägs han vara mänskligt charmerande, engelst pragmatisk och därtill tämligen excentrisk. Det är därmed omöjligt att räkna honom till en bestämd falang inom det prästbrödraskap han tillhör. Likväl räknas han ofta till de hårdföras parti, d.v.s. till den falang som uteslutit abbé Laguérie.

Biskop Williamson

Biskop Williamson är i högsta grad engelsman. Han föddes in i den anglikanska kyrkan, gick i privatskola och studerade sedan i Cambridge. I vuxen ålder övergick han till den katolska kyrkan. Biskopen är känd för sin bildning och älskar litteratur, ett ämne han efter sina studier f.ö. själv undervisade i som privatskolelärare. I trettioårsåldern bestämde han sig för prästbanan och sökte sig till Ecône. Han var länge rektor för prästsällskapets nordamerikanska prästseminarium i Winona, där han gjorde sig bemärkt för sina extrema ståndpunkter i bl.a. politiska frågor, men också för sin förlåtande och faderliga behandling av de unga män som anförtrotts honom.

Söndagen 17/10 inledde biskop Williamson sin predikan med att understryka att han endast talade i eget namn. Han fortsatte med att påpeka att nu pågående kris ingalunda är en småsak (jmf. abbé Sélégnys uppfattning ovan). Han talade vidare i utomordentligt hårda ordalag om jansenismen och framhävde behovet av mänsklighet och verklig kärlek, av klokhet och sunt förnuft, åberopande sig därvidlag på ärkebiskop Lefebvre "som aldrig löste någonting genom att kräva underkastelse". Prelaten drog sig heller inte för att kritisera "dem som ser Prästbrödraskapet S.t Pius X som kyrkan och som ersätter kärlek och medmänsklighet med klerikalism och krav på blind lydnad". Predikan orsakade genast nya kontroverser mellan troende. Ett litet antal mässbesökare lämnade rentav kyrkan under det biskop Williamson alltjämt talade.

Det stod så småningom klart att kyrkoherden i Saint-Nicolas låtit den officiella inspelningen av biskop Williamsons oväntade predikan försvinna, då denna inte står att fina någonstans (i Saint-Nicolas spelas samtliga predikningar in, varefter de kan köpas av de troende som så önskar). Hemsidan för prästbrödraskapets franska distrikt har i vart fall förblivit osedvanligt tystlåten ifråga om en biskopspredikan i distriktets främsta kyrka - det vill säga en predikan som i vanliga fall hade varit tillgänglig via hemsidan.

Under tiden ägde förhandlingar rum mellan å ena sidan abbéerna Laguérie och Héry, och å den andra moderhuset och generalsuperiorn, biskop Fellay. Den 16/10 skall man till sist i närvaro av biskop Williamson ha enats om en uppgörelse, som bl.a. innebar att sanktionerna mot abbéerna skulle lyftas och att en visitator skulle utses att granska förhållandena vid sällskapets seminarier. Uppgörelsen hann dock rivas upp innan den ens offentliggjorts: den 21/10 meddelades det från moderhuset I Menzingen att sanktionerna mot de båda prästerna i Bordeaux kvarstod och att vidare samtal mellan parterna inte var aktuella. Följande dag svarade en grupp troende med att grunda föreningen Sensus fidei "till värn för Prästbrödraskapet S:t Pius X sådant som ärkebiskop Lefebvre grundade det". Den 23/10 uttryckte i sin tur de båda uteslutna prästerna sin bestörtning. Krisen fortsatte sålunda.

[Källa: Fraternité Canal Historique]

*    *    *

För egen inblick i frågan kan man - jämte intervjun med abbé Aulagnier ovan - besöka Fraternité Canal Historique, läsa en av artiklarna (9/9) i den franska borgerliga dagstidningen Le Figaro eller artikeln (9/9) i katolska La Croix. Man kan även besöka abbé Aulagniers hemsida eller det franskspråkiga traditionellt-katolska diskussionforumet Le Forum catholique och där söka i arkiven. Man kan naturligtvis löpande besöka abbé Laguéries församlingsblad Le Mascaret.

Den nuvarande ledningen för Prästbrödraskapet S:t Pius X gav ocg ger sin syn på saken genom DICI, som är prästbrödraskapets officiella nyhetstjänst. Man kan även besöka den välgjorda hemsidan för det franska distriktet.

Till sist har man möjlighet att höra abbé Laguérie intervjuad 15/9 av Serge de Beketch för Radio Courtoisie. Inspelningen finns även här (del 1) och här (del 2).

I sitt församlingsblad av 19/9 försökte abbé Laguérie summera händelserna under krisens första månader. Man hittar där en rad nya och tankeväckande detaljer, men även intressanta analyser. Man kan där även läsa följande predikan om den sant katolska auktoritetsutövningen. Vidare publicerade L'Express följande artikel (20/9). Le Figaro följde å sin sida upp sin tidigare rapportering med en senare artikel. Och så har följande hemsida uppstått, där lekmän som står nära Prästbrödraskapet S:t Pius talar om "smitta" och uppmanar till "utrensning" med tydlig hänsyftning till abbé Laguérie. Ibland vet den kristna kärleken helt enkelt inga gränser...

*    *    *

Som en orientering följer nedan, i engelsk översättning, en predikan av rektorn i Écône, abbé de Jorna. Läsaren kan därmed själv döma om stämningen i Écône.

ROMAN ANOSMIA

By Father Benoit de Jorna, Rector, Saint Pius X International Seminary, Econe

Abbé de Jorna

Everyone has heard of the curious illness called ageusia which entails a complete loss of taste. It might make you laugh but imagine a great gourmand who all of sudden can no longer distinguish a pheasant from a poussin. How terrible! But have you heard of anosmia? It is an analogous condition but, instead of losing the ability to taste, it affects only the nose. All sense of smell is lost. How sad! Especially if before one was enraptured by the sweet perfumes of Rome.

The recent interview given by M. l'abbé Aulagnier is another sign of this painful affliction: a Roman anosmia. It's true; I am convinced of it. He who was one of the first to encourage Archbishop Lefebvre to rebuild, to repair and to continue without fear the formation of priests and the whole institution of the Catholic priesthood, he now appears today to no longer notice the stench of t his most dreadful scourge that is the Conciliar Church.

It is already clear, the doctrine of Vatican II is really a vast mythology, a remarkable system certainly, an impressive edifice, but alas, the work of human hands...made by man. It is a human idea that the men of the Church take as divine an idea simply for the reason that it is an idea, something spiritual. For them everything that is spiritual is divine. In the sermon that Bishop Tissier de Mallerais gave at last year's ordinations, he rightly lamented, "As much in its dogma as in its liturgy the new religion has tried to empty the Catholic religion of its substance".

He who reads what M. l'abbé Aulagnier writes now, therefore, cannot but be astonished to hear only praise for what Rome has to say - praise without further criticism. His position has a curious resemblance to the attitude of Ecclesia adflicta, the afflicted church... It is not as if Rome has changed. Pontifical publications like those of one or other of the cardinals are as bad as they are dangerous. Cardinal Kasper's commentary of the most recent encyclical published in the magazine 30 Days (no.5, 2003) is typical. He has the audacity to say word for word: "I hope to arrive one day at a point where we can sign an accord with the Lutherans on the doctrine of the Eucharist as we have done with the doctrine of justification".

The Church of Vatican II is a pantheon! The Romans would like to receive us certainly, but precisely because in this pantheon they do not wish to exclude a single god. For us to enter, however, would be to renounce the Truth, the one exclusive Truth. Remember the comments of Bishop Fellay in his letter to Friends and Benefactors of June 2002: "The time for open collaboration has not yet arrived said Archbishop Lefebvre in 1988 during the episcopal consecrations. This position is unchanged today. It is not a question of trying to understand their intention, the facts speak for themselves: it is an attempt to divide us. Our attitude cannot be any other than to keep our distance."

You could even compare the situation to Jesus and Barabbas. There is no alternative. The episcopal consecrations of 1988 were, as Archbishop Lefebvre described them, a survival operation, an event that one cannot regret or minimise or, even worse, reject. The interview given by M. l'abbé Aulagnier, therefore, is saddening for it has all the air of such a reaction. The blackmail that permits the Mass is repeatedly renewed and has no other goal but to make us accept a place in the pantheon which is the Conciliar Church. As Bishop de Galaretta explained to me recently: "to follow their lead would be to renounce the proclamation of the faith - all at a time when it is absolutely necessary." How can one possibly forget the magnificent declaration of Bishop Castro Mayer on 30th June 1988? Is it possible that were two Archbishop Lefebvres too?

The Rome to which M. l'abbé Aulagnier aspires is a distant memory. It no longer exists, suffocated long ago by the conciliar beast that devours all or lets all be devoured. The last encyclical on the Holy Eucharist is an example; it is just a pale reflection, a mirage. Bishop Williamson in his sermon of 27th June this year quite rightly said: "These Romans are incapable of understanding us. They have lost the objective truth; they believe that the truth is subjective and even if they say: Our Lord Jesus Christ is truly present under the species of the Holy Eucharist, even if they say exactly the same thing as we say, these words do not mean the same thing to them."

In his last letter to friends and benefactors (no.64), our Superior General affirms: "the Mass to which the recent encyclical refers is the New Mass, the reformed Mass of Vatican II. That says everything." The ceremony of 24th May in the basilica of St. Mary Major too, was nothing but an indult Mass, the Mass of St. Pius V with the faith of Vatican II. Certainly it might have enabled a few to discover the splendour of the traditional Roman liturgy, a liturgy designed to best reflect the splendour of the august mysteries of the Mass, but the affirmation that this Mass has "a right of citizenship" only confirms that, in the new conciliar republic, no form of worship is excluded. This conciliar republic is an enemy of the Church founded by Our Lord Jesus Christ, a Church to which we belong by a God's grace.

We must not therefore be discouraged but rather be encouraged to be strong, strong in the faith. The virtue of fortitude is more a virtue of perseverance than attack and it might well be that we are precisely at period of combat akin to trench warfare, a long war of attrition. Whatever happens, be vigilant without being troubled, be constant without being worried. Re-read the words of St. Paul, the magnificent herald of the faith: "Now thanks be unto God, which always causeth us to triumph in Christ, and maketh manifest the savour of his knowledge by us in every place. For we are unto God a sweet savour of Christ, in them that are saved, and in them that perish. To the one we are the savour of death unto death; and to the other the savour of life unto life. And who is sufficient for these things? For we are not as many, which corrupt the word of God: but as of sincerity, but as of God, in the sight of God speak we in Christ." II Cor 2,v14-17.

The Saint Pius X Society is not only a bastion, a shield but also a battering ram of the Truth which is Jesus Christ and the Church that He founded. Our Lord Jesus Christ is the Life! He is the Way! Follow him by adhering to TRADITION WITHOUT FEAR, without faltering, in the hope of victory, the victory of Christ.

Benoit de Jorna
Econe 17th September 2003
On the feast of the Commemoration of the Stigmata of St. Francis of Assisi.