Den
latinska kyrkans språk är latin, vilket för
alla blir
uppenbart inte minst i liturgin. Att kyrkan ber med ett
uråldrigt, ’dött’,
tungomål kommer sig
förstås inte av ondsint exklusivistiska
skäl. I
stället måste man
bära i sinnet att liturgin inte i första hand
är avsedd
att förstås, utan att tidlöst uttrycka
kyrkans tro och
gestalta de kristna mysterierna jämte kyrkans tillbedjan.
I
den mån den heliga liturgin involverar lekmannen,
rör det
sig fr.a. om inre, gärna innerlig delaktighet.
Användandet av
ett språk som
i viss mening är oföränderligt och till en
unik grad
fritt från de förändringar som
påverkar
språk i daglig användning återspeglar
sedan kyrkans
egen
natur, som är till sin substans
oföränderlig.
Men
det
finns än mer tvingande skäl för latinets
användande
i kyrkan. Latinet har under åtminstone femton
århundraden
åtföljt kyrkan på ett sådant
sätt att det
kan sägas existera i en naturlig samstämmighet
(’co-naturligt’) med den katolska religionen,
emellertid
inte på ett metafysiskt plan, vilket skulle involvera
själva
dess väsen, utan snarare som en historisk samstämmig
existens, dvs någonting som förvärvats
efterhand.
Detta
faktum har förlänat latinet ett unikt
släktskap med den
katolska religionen och givit det en unik lämplighet att vara
katolicismens idiom. Det återspeglar vidare, i synnerhet i
vår egen tid, den mot alla tidsandor stående antiquitas,
som alltid djupt präglat kyrkan. Språket har genom
sin
historiska naturliga samstämmighet med kyrkan anpassat sig
efter
den katolska religionens krav och har fulländat formats efter
kyrkans linjer.
Det
andra vatikankonciliets dokument om liturgin fastställde att
"i de latinska riterna skall det latinska språket
användas" – Linguae
Latinae usus in ritibus Latinis servetur.
Latinet är vidare intimt förknippat med den
västerländska civilisationen. Oräkneliga
är de
påvar som hävdat latinets okränkbara
ställning i
kyrkans riter.
Paulus VI varnade bl.a.
för en delatinisering som
”slår inte bara mot denna civilisationens ymniga
källsprång, denna fromhetens rika skattkammare, utan
även slår mot liturgins värdighet,
skönhet och den
ursprungliga kraften hos dess böner och
sånger” (Sacrificium Laudis). I
sin konstitution Veterum sapientia
talade Johannes XXIII ett om möjligt än starkare
språk.
Ingen
annanstans uttrycker kyrkan med sådant eftertryck sin enhet över tid och
rum som i
det universella bruket av det latinska språket. En enhet som
inte
kan ersättas med samtidens liturgiska språkpluralism.
Latinet i sin egenskap av
uråldrigt sakralt språk har
något vördnadsvärt och hemlighetsfullt
över sig,
som vore det ett övermänskligt och himmelskt
tungomål
som stode över tid och rum, men som likväl
förenar
jordens folk och nationer i ett universellt broderskap över
tid
och rum. Man kommer så att tänka på
uttrycket enligt vilket latinet är den latinska kyrkans
ikonostas.
* * *
Om latinets ställning i kyrkan skrev Johannes XXIII en apostolisk konstitution, Veterum sapientia. Läs den här.
* * *
I have never read Latin for
pleasure and should now be hard put to
compose a simple epitaph. But I do not regret my superficial classical
studies. I believe that the conventional defence of them is valid; that
only by them can a boy fully understand that a sentence is a logical
construction and that words have basic inalienable mea- nings,
departure
from which is either conscious metaphor or inexcusable vulgarity. Those
who have not been so taught — most Americans and most women
— unless
they are guided by some rare genius, betray their deprivation.
~ Evelyn
Waugh
