Mel Gibsons film The Passion of the Christ har som bekant rönt mycket stor uppmärksamhet. Efter en längre tids illa underbyggda anklagelser om antisemitism under filmens inspelning och redigering, har kritiken - nu när filmen är klar och sanningshalten i anklagelserna därmed kan bedömas av envar - alltmer övergått i förment konstnärliga, moraliska och psykologiska synpunkter. The Passion är helt enkelt dålig film, menar man, och därtill en farlig våldsfilm. Och för övrigt en otäck och vulgär sadomasochists verk. Och detta hårda omdöme beror inte alls på kritikernas eget agg mot den kristna religionen. Nej då. Det vore över huvud taget osmakligt att ens antyda detta senare.

Brottsrubriceringen har alltså bytts ut, men tonfallet är förvånansvärt likt. Ja, misstänkt likt, faktiskt. Samstämmigheten kritiker emellan likaså. Kan verkligheten då vara fullt så enkel? För nog är det vid närmare eftertanke svårt att helt låta sig övertygas av den officiella bilden? Att låta sig övertygas om att samma intellektuella och filmkritiker som vanligtvis höjer Quentin Tarentino och markis de Sade till skyarna - och därmed meningslöst filmvåld och sadism - skulle kunna finna The Passion verkligt stötande... annat än för sitt kristna innehålls skull? Och hur går sedan samtidens i övrigt genomrelativistiska kulturklimat ihop med det uppskruvade tonläge och den upprördhet som nu uppstått? Kan det till exempel vara annat än naivt att mot bakgrund av kultursidornas vanliga innehåll i dag tro att kritikernas övergripande motiv i det aktuella fallet verkligen är konstnärliga, så som nu påstås? För att inte tala om det besynnerliga i att samma filmkritiker och intellektuella som en gång hyllade Kristi sista frestelse nu ingalunda drar sig för att till anklagelsepunkterna mot Gibson foga förebråelser för de få och små tillägg som The Passion innehåller i förhållande till evangelisternas passionsberättelse. När passeras gränsen för det löjeväckande?

Låt följande vara sagt en gång för alla. Mel Gibsons film må ha sina begränsningar som film betraktad. Den må rentav ha sina brister - och det vore intressant att analysera och diskutera dem. Emellertid kan dessa omöjligtvis stå i rimligt förhållande till den storm som blåst upp. Denna orimlighet kan man som betraktare inte kringgå utan att lura sig själv. Inte heller brukar filmkritikers estetiska oro i andra fall nå bortom kultursidornas läsare. Om den ens gör det. Men i fallet The Passion har plötsligt kvällstidningar, P3 och TV4 hittat fram till ett hittills okänt kulturengagemang. Och i den saken ligger det något ovedersägligt skumt. För i vår tid väcker konstnärliga överväganden helt enkelt inget spontant intresse. Man gör för övrigt rätt i att beklaga den saken; men det vore självbedrägeri att blunda för den.

Den officiella versionen i Gibson-fallet är kort sagt orimlig. Och därmed har kontroversen kring Gibsons film inte minst blivit en tydlig påminnelse om rådande kristendomsfientlighet i våra tongivande massmedia. För det är nog tyvärr där skon klämmer. Där och ingen annanstans. Vad kritikerna än säger. Och denna fientlighet, detta förakt som man inte visar för någon annan religion, är idag så spridda och allmänna i Västerlandet att såväl icke-troende som kristna tar dem för givna och i de flesta fall inte ens ser dem. Någon nyhet är detta förstås inte, egentligen: Kristi sista frestelse hade ju redan lärt oss att vanvördnad är det i vår tid enda naturliga sätt att närma sig de kristna mysterierna på. Inte oväntat älskade våra intellektuella Scorseses pietetslösa teorier. Och få var de kristna i Västeuropa som då vågade uppmärksamma det bottenlösa förakt som visades dem.

I Förenta staterna kom debatten om The Passion igång långt tidigare än här. Det är värt att uppmärksamma de amerikanska förhållandena, då kristendomsfientligheten i USA inte är tongivande i hela samhället på det sätt som Europa vant sig vid. Inte heller är den allenarådande bland intellektuella, varför The Passion där också fått ett mera nyanserat bemötande. Gibson-kontroversen tydliggör därmed även hur liten och monolitisk de intellektuellas sfär är i dagens Västeuropa. Och ingen annanstans är väl detta drag tydligare än i Sverige? Redan långt innan Gibsons film över huvud taget hade visats var den svenska intelligentian enig och dess dom på förhand klar. Innehållet i de senaste dagarnas recensioner till följd av den svenska biopremiären har också varit så pass förutsebart att recensionerna lika gärna hade kunnat skrivas redan för ett år sedan. Strängt taget förefaller de faktiskt alla ha författats av en och samma vresig DN-recensent.

Hur kan då en film tillägnad Vår Herres sista timmar väcka så mycket ont blod, ja, rentav väcka så mycket fientlighet och sanningsförakt? Lever vi inte i en post-kristen, sekulariserad tid, där gudsfrågan möts av likgiltighet? Borde inte kristendomshatet ha dött ut med kristendomens forna inflytande över Västerlandet? Och hur kan budskapet om Guds kärlek till oss väcka sådan aggressivitet? Svaret är troligtvis nedstämmande enkelt: korset antyder hur krävande Guds kärlek är. Enkelt uttryckt är den korsfäste Guden oförenlig med relativism, egoism och självförhärligande. Och vår tid, stöpt som den är i modernistprojektets form, vilar förbehållslöst på dessa tre.

*    *    *

Vi har här velat dels ge en svensk belysning av Gibson-kontroversen, dels erbjuda en inkörsport in i den amerikanska kontroversen. Nedan hittar du därför länkar till artiklar som publicerats i svensk press samt härintill länken till My Life After, den officiella hemsidan tillägnad filmens genomslag och mottagande i amerikanska media.

Litet känt i sammanhanget är för övrigt att Mel Gibson bemödade sig om att också filminspelningen - och inte endast den färdiga filmen - skulle kunna föra människor närmare Gud. Sin förebild hämtade han i den ryska ikonkonsten: i öst är ikonmålare inte sällan munkar och har det gemensamt att de betraktar sitt hantverk som bön och därför förbereder sig inför varje ny ikon med långa fastor och ett intensifierat sakramentsliv. Mel Gibson ville därför att det under filmens hela inspelning skulle finnas en katolsk präst, som kunde läsa mässan och bikta skådespelare, filmlag och andra filmarbetare.

Så blev det också. Valet föll av olika orsaker på amerikanske fader Sommerville och franske abbé Debourges, som ombads agera kaplaner under filminspelningen. Fader Sommerville är känd för de svårigheter han rönt sedan han lämnat den amerikanska biskopskonferensens översättnings- kommitté för liturgiska texter. Fader Debourges är å sin sida präst i Kristkonungens institut men har tidigare varit skådespelare. Abbén, som för närvarande är stationerad i Montpellier, fick på så sätt särskild inblick i ett arbete som i många hänseenden är unikt i filmhistorien. Denna inblick har franska radiolyssnare kunnat ta del av bland annat tack vare Radio Courtoisie, som alltsedan början följt händelseutvecklingen kring Gibsons filmprojekt.

Svensk press

Obs! För tillträde till nedan länkade artiklar krävs i undantagsfall (gratis) registrering och inloggning på SvD:s hemsida

[2004-04-08]

Passion på förmiddagen, pogrom på eftermiddagen - kommentar i DN, där Göran Rosenberg visar prov på sedvanlig saklighet och historiskt djup, men även utmärker sig för envist fasthållande vid antisemitspåret.

[2004-04]

Evangelium enligt Hollywood - Astrid Söderbergh Widdings recension i årets andra nummer av den katolska tidskriften Signum.

[2004-04-02]

Jesu lidande som skräckfilm - Annika Gustafsson recenserar i Sydsvenska Dagbladet.

Feodal försoningslära - tidstypisk teologi av Ann-Louise Eriksson, präst i Svenska kyrkan, i DN

Blodig offerrit - recension av Kerstin Gezelius i DN

Krävde Gud hedersmord? - debattinlägg av Bo Larsson i SvD

[2004-04-01]

Kristus krymps till enbart kropp - recension av Carl-Johan Malmberg i SvD

Bokstavstrogen passion - förvånansvärt nyanserad recension av Björn Stenberg i Uppsala Nya Tidning

Tro, hopp och våld - Ann-Charlotte Marteus i Expressen

[2004-03-31]

The Passion of the Robot - Expressens kulturredaktion når nytt lågvattenmärke.

[2004-03-29]

Kors i Jesu namn - recension i Expressen

[2004-03-12]

Samma Jesusfilm – så olika åsikter - artikel i Nya Dagen

[2004-03-05]

Jesu lidande lönsamt för Gibson - artikel i SvD

"Braveheart" i Golgatatappning - essä i DN av Stan Schwartz

[2004-03-03]

Gibsons passionsspelett vikarierande offer - Johan Tralaus kommentar i SvD.

Jesus - vilket liv det blev - krönika av Marie Söderkvist i Expressen

[2004-03-01]

Passionerade kritiker - ledare av Per Ericson i SvD

[2004-02-27]

Israelisk rabbin: "Det var visst judarna som dödade Jesus!" - artikel i Nya Dagen

[2004-02-25]

Gibsons Jesusfilm sågas i USA - Karoline Eriksson i SvD avseende reaktionerna i USA

[2004-02-24]

Jesu död på film berör - och upprör - Georg Cederskog i DN